Dina dolda talanger

28 Dec

Om någon lägger tiotusen timmar på att vara verkligt försjunken i någon typ av arbete kommer de vara lika bra som de bästa. De kommer ha en djup förståelse för vad de gör och känna sitt arbete i varje muskel. De kommer veta att om de petar i den här änden kommer något vackert att ploppa ut i den andra. Det är få förunnat. Tiotusen timmar är drygt två och en halv timme om dagen, varje dag, i tio år, som ska läggas på en enda speciell aktivitet, fullt fokuserat. Det är lätt att jobba åtta timmar varje dag och bara vara riktigt närvarande någon timme i veckan. Det är därför en virtous är något mycket, mycket ovanligt.

Malcolm Gladwell kan själv berätta lite om sin tiotusentimmarsregel och förklara varför vi ska ge människor tid att visa vad de går för.

Så, Malcolm Gladwell berättar att det tar tio år att bli duktig på något, nästan undantagslöst. Det talar till förnuftet att övning ger färdighet, och sticker lite hål på den daterade genimyten. Att det råkar landa på ett så enkelt tal som tio tusen får man tillskriva avrundningar.

Runt om på nätet verkar det finnas en debatt om tiotusentimmarsregeln. Den verkar inte särskilt hotad, men har inte heller fått riktigt grepp om kulturen. Man får minnas att regeln är mycket ny. Debatten är inte heller supervass; vissa säger att de inte riktigt tror på den och anger biologiska eller själsliga orsaker, men egentligen petar de mest i detaljer och semantik.

När det väl dyker upp en riktigt bra invändning är det kanske ingen slump att det kommer från en människa med insikt i både framgång och hårt, långdraget arbete. Här är Bill Gates när han ger en mer matematisk förklaring till varför de mest lämpade är kvar i slutändan, och han gör det genom att prata med sin pappa genom lyftkransliknande mikrofonhållare.

Men det förklarar fortfarande inte varför det så ofta är just tio år eller tio tusen timmar som är nyckeln. Om sållning hade skett på det sättet som Bill beskriver, med människors avhopp – på grund av ointresse eller bristande förmåga – som nyckel hade inte siffrorna upprepats. De hade varit olika beroende på arbetets svårighetsgrad och hur kul det är. I ett arbete med få aspiranter och låg komplexitet hade tiden för bemästring varit mycket kortare. På andra områden, med omvända förhållanden, mycket längre. Istället verkar det som att alla verkligen fattarnär de når ungefär samma mängd erfaranhet. Eftersom jag själv är en hoppjerka som tappar intresset så fort jag kan tillräckligt, skrämmer det här skiten ur mig. Att jag aldrig skulle få se det heliga landet av mästerlighet är en obehaglig tanke.

Så slog det mig. Det finns såklart saker jag redan, eller snart, är mästare på. Förutom att vi alla troligen är fullkomliga genier på saker som att gå, andas, facebooka och tänka på sex finns det områden som lätt förbises, eftersom vi inte ser dem som produktiva.

Till exempel datorspel. Om du är en gamer ber jag dig att se hela filmen nedan. Den kan visa sig ovärderlig.

 Om du inte är mycket av en datorspelare räcker det att Jane McGonigals poänger sammanfattas:

En hel generation av datorspelare är färdigutvecklade spelvitouser. De har bemästrat spelandet. Detta är en nästan helt outnyttjad resurs, eftersom datorspel ses som tidsfördriv och står i motsats till produktivitet.

Men datorspelare är opitmistiska, ivriga att ta sig an utmaningar, bildar lätt lag och tror på sin förmåga att förändra sin omgivning och världen. Men bara i spel. Ute i verkligheten har många fantastiska spelare dåligt självförtroende. Därför har McGoniga forskat i hur man kan använda spel för att lösa verkliga problem, och kommit fram till fantastiska resultat med de fantastiska spelen Urgent Evoke och Superstruct.

Urgent Evoke är ett sätt att lära (framförallt skolelever) kommunikation, entreprenörsskap, uppfinningsrikedom och hållbarhetstänk. Dessutom drivs det av en kickass serieberättelse.

Superstruct är ett nedlagt projekt där deltagarna fick utmaningen att återuppbygga system för säkerhet, sjukvärd, energi etc. efter att världens infrastruktur kollapsat. Man kan fortfarande läsa de fantastiska idéerna de kom på, och fundera över hur man kan implementera dem redan nu, innan världen hinner gå under.

McGonigals filosofi kring spelares förmågor är ett verktyg som sträcker sig långt bortom spelvärlden. Det du gjort dagligen i tio år är du ett proffs på, om du verkligen försjunkit i det. Det du lagt tre år på kan du bra. Risken är att du inte tänker på att är du en resurs inom ditt intresse, vad det än må vara. Ditt jobb är att hitta egenskaperna som utmärker det du älskar och utnyttja dem. Som golfare, datanörd, målare eller skämtare har du något att bidra med bara genom att du älskar det du gör och har gjort det till en del av dig.

Alla kan bli mästare, bara de lyckas hitta rätt område.