Lova att hålla käften – och gott nytt år!

31 Dec

Foto: rubenshito

Har du bestämt dig för att lova något i afton? Härligt! Du är grym.

Nu är det som vanligt dags att berätta vad du lovat för dina närmsta vänner så att de kan hålla ett öga på dig, och så att du kan få en liten självförtroendeboost från deras gratulationer, bara för att kicka igång dig.

Nej. Det är det sämsta du kan göra.

Den upprymda känslan du får när någon får höra ditt löfte och gläds med dig över din ljusnande framtid är bedrägligt nog exakt samma känsla som du får över att faktiskt ha lyckats. Det blir verkligt i det sociala sammanhanget, och på så vis lika verkligt för dig som om du faktiskt gjort det. Straffet kommer senare när den positiva självbild, och kanske också den beundran du vunnit, förklingar.

“Your mind mistakes the talking for the doing.”

För närmare förklaring, här är Derek Sivers:

Det är betyder förstås inte att du är hjälplös. Det kan hjälpa att berätta, men bara om du gör klart att du ska hållas till ditt löfte och inte komma undan med goda intentioner.

Som Zelda och Mary. De var båda storrökare, men Mary lyckades sluta efter en plågsam avvänjning. Zelda kunde inte. Hon rökte under hela sin graviditet. Hennes barn växte upp i ett rökfyllt hem. Men hon kunde inte förmå sig att sluta, förrän hon träffade Mary igen. Zelda och Mary hade inte setts på många år, men när de sågs igen blev Mary förvånad över att Zelda fortfarande puffade på cigaretter. På sextiotalet gick det väl an, men det är ju ingen som röker längre, tyckte hon.

Och tillslut lyckades den tanken gnaga sig in i Zelda som kom på ett ultimatum: hon skulle sluta röka. Och om hon någonsin rökte igen skulle Mary donera 5 000 dollar av Zeldas pengar till Klu Klux Klan. Det räckte. När Zelda vaknade om natten kallsvettig och sträckte sig mot nattduksbordet efter det paket cigaretter som hon förr hade haft liggande där, kom främmande bilder in i hennes huvud. Brinnande kors. Lynchning av svarta. Och hon kände ett hat som var starkt nog för att hon skulle förmå sig att inte springa och skaffa nya cigaretter.

Vår hjärna har lite problem såtillvida att det som finns här och nu väger så otroligt mycket tyngre än det som väntar i framtiden. Vi kan inte hjälpa det. Vi handlar inte så som vi vet att vi borde eftersom det finns en liten impulsiv och fullkomligt framförhållningslös skitunge i oss som skriker så högt att vi blir döva. Så om vi ska ändra de hårdast rotade vanorna måste vi vara kreativa. Som Zelda. Det hon gjorde med sitt KKK-löfte var att – istället för att sätta ett begär nu mot en abstrakt belöning långt fram – flytta motvikten till rökbegäret till nuet. Om hon rökte nu skulle hon vara tvungen att skänka motsvarande 35 000 kr till en av världens ondaste organisatoner nu. Och det fungerade. Zelda blev rökfri.

Hör hela historien om Zelda och Mary och många fler historier om människor som vann kontrollen över sig själva igen med drastiska, kreativa eller modiga metoder här:

Vi vill inte veta vad du lovade i år, låt det förbli din hemlighet.

Men vi vill gärna veta: hur tänker du hålla det?