De flesta människor tänker efter innan de pratar. Jag pratar för att kunna tänka. Innan jag öppnat munnen flyger det omkring lösa trådar och koncept bakom ögonen på mig som i en torktumlare, och ser man riktigt djupt in i mina pupiller när jag tänker riktigt hårt kan man se en grå dimma av tankar därinne. Folk har sagt till mig att jag lyser upp när jag pratar om något jag tycker är häftigt, att mina ögon klarnar. Det är inte bara för att jag tycker att det är kul, det är för att det klarnar för mig samtidigt som jag berättar det för dig. Det är inte bara min process, den är våran. Det tycker jag är sjukt häftigt.

Jag pratar och tänker samtidigt. Det är samma sak när jag skriver. Jag har övat på att bara tänka medan jag gör stillsamma saker – meditation, löpning, promenader – och att inte skriva ner det. Det är skitjobbigt. Jag brukar upptäcka saker genom att prata. Medan jag förklarar, berättar, spånar eller babblar blir det lite klarare för mig. Jaha, det var så här jag tänkte. Jag har upptäckt att det orsakar märkliga krockar med min omvärld ibland. Människor tenderar att bli stressade när jag pratar på och de märker att allt jag säger inte ska leda till någonting, typ en slutsats som knyter ett dubbelt halvslag om säcken och paketerar tanken. Vissa förväntar sig det eftersom jag jobbar med ord och kommunikation, andra för att de förväntar sig det av alla människor, alltid. Vissa förstår inte att det jag säger inte är ett resultat av tänkande – det är själva tänkandet. Och då tror de att jag är förvirrad, när jag tvärtom är lite mindre förvirrad än jag var innan jag öppnade käften.

Jag tror inte att de förstår att det de får ta del av ibland bara är en process. Jag kommer på väldigt mycket när jag talar till människor, ännu mer när jag talar med dem. Ibland kan det låta som att jag är väldigt genomtänkt men även då är jag ofta i en tankeprocess som har dialogen som katalysator. Det är därför jag hela tiden omger mig med duktiga människor. Människor jag träffar lär mig saker för att jag får chansen att prata med dem. Hade jag bara läst deras böcker (om de har skrivit några) hade jag kanske orkat förstå hälften. Jag pratar och skriver till dem och på så sätt lärt mig hur världen fungerar.

Det finns en ganska häftig skrivteknik för stora verk som min kompis Henrik Wallgren har lärt mig. Den går ut på att när du har en romanidé så skriver du inte ner någonting, utan du går och berättar om din idé för människor, du förklarar ploten, de olika karaktärerna och delarna. Det gör du i ett år. Det som finns kvar efter ett år skriver du ned, och det blir fundamentet för din bok.

Lite så tror jag att man måste göra. När man pratar kommer väldigt mycket bra idéer, och när man inte gör det kan mycket dåligt och onödigt ta sig igenom filtren. Som när man skriver med blyerts och tänker att man kan gå tillbaka och sudda, då blir man lätt lat. Jag pratar genom att tänka, och jag skriver alltid i bläck.

Det gemensamma för dessa människor är inte att de har förstått hur de fyller i blanketter från Skatte- och Bolagsverken. De har lärt sig att följa sitt hjärta och skapa värde utifrån en idé.

Här är sju saker du kan göra för att bli en bättre entreprenör och människa. Kommer du på fler tips så hör gärna av dig till navid@modiri.se så kan vi sätta ihop nästa lista tillsammans.

Det är ingen slump att små barn och riktigt nyfikna människor alltid frågar: varför? Sedan tidernas begynnelse har människor undrat och försökt förstå. Sig själv och sin omvärld. Det är inte bara för att vi är små och nya eller allmänt nyfikna. Det sitter i våra hjärnor. Den mänskliga skallen är fylld med en mäktig och märklig apparat som styr våra kroppsliga funktioner men också skickar ut signaler, tankar och – menar vissa – också känslor. Det är också våra hjärnor som ständigt söker mönster och någon form av logik i världen vi lever i. Hjärnan behöver förstå vad det är som händer. Även om något till synes inte har en inbyggd logik eller mönster så  kan vi hitta på en saga eller en förklaring till varför det är så. Det var av den anledningen som man förr i tiden trodde att jorden var platt och att du förmodligen skulle falla av om du åkte för långt. Det vet vi idag inte är sant. Men för bara några hundra år sedan så var det en lucka i vår kunskap och den luckan fyllde våra märkliga hjärnor i genom att hitta på en egen förklaring till hur det låg till. Så att vi skulle förstå.

Ibland händer saker som du inte förstår men som känns rätt. Du tar beslut baserat på magkänsla, intuition eller bara ren och skär kärlek till de människor du träffar eller arbetar med. Du vet inte varför men det känns rätt. Så nästa gång du står inför ett val och en stark känsla i dig påtalar att du bör gå i en viss riktning medan hjärnan behöver veta varför så kan du välja. Ibland följer du logiken. Andra gånger blundar du och hoppar.

You can’t connect the dots looking forward you can only connect them looking backwards. So you have to trust that the dots will somehow connect in your future. You have to trust in something: your gut, destiny, life, karma, whatever. Because believing that the dots will connect down the road will give you the confidence to follow your heart, even when it leads you off the well worn path.

—Steve Jobs

Börja med: att applicera detta på beslut som inte är livsavgörande. Du kan träna upp din tillit i mindre skeenden och sedan växla upp det till att gälla även större beslut.

Tänk på: att inte tänka så mycket. :-)

Prova gärna: att läsa Oshos bok Courage: The Joy of Living Dangerously

Jag kommer ihåg min SYO-konsulent. Han hette Arne, och det här är historien om vårt första och enda möte.

Jag gick i nian och skulle välja gymnasieskola. Då fick man gå till en dörr längst bort på entréplan. Där bakom fanns ett pyttelitet väntrum med en massa kataloger och bakom nästa dörr i väntrummet satt Arne bakom sitt skrivbord, omgiven av ännu fler kataloger. Det första Arne gjorde när jag kom in var att fråga vad jag hette, leta upp det på en lista och sedan plocka fram tre av sina kataloger och lägga dem bredvid varandra på skrivbordet. Jag hade inte hunnit sätta mig förrän de låg och glänste mot mig med skolbyggnader och leende elever på framsidorna. Arne sa:

– Ja du, jag har kollat igenom din profil (jag hade fyllt i något formulär dagen innan) och du verkar ju gilla samhällskunskap och media- och IT-ämnen. Det är toppen! Då är det en av de här skolorna du ska välja.

– Jaha, sa jag.

– Ja då, sa han. Och så valde jag en av katalogerna och började på den skolan terminen därpå, och jag gick där i tre år och lärde mig media och samhällskunskap och IT. Det kliade lite, men jag hade ju valt från mina tre bästa alternativ och då borde det ju blivit rätt.

Jag har funderat mycket på den här situationen i efterhand, och jag har blivit allt surare på Arne ju mer jag lärt mig om människor. Hade jag blivit nöjdare om han hade gett mig fem kataloger istället för tre? Eller tio kataloger? Eller hundra, eller en miljon kataloger? Nej, förmodligen inte. Det som grämer mig är att många SYO-konsulenter fortfarande jobbar ur Arnes perspektiv, som är utifrån och in. Det går ut på att säga till den man vägleder att den har tre eller tusen alternativ – välj. Det är så vi hjälper folk när vi inte tänkt efter ordentligt och bara vill lösa andras problem på samma sätt som vi hade löst dem själva.

Det jag hade velat säga till Arne idag är enkelt: jag ville inte att du skulle hjälpa mig välja. Jag ville att du skulle hjälpa mig förstå. Jag ville att du skulle lyssna.

Arne var inte intresserad av att lyssna på mig utan bara av att erbjuda något, och få användning för alla kataloger och all kunskap han hade. Han ville visa mig hur bra koll han hade och att han visste mitt bästa, och han var inte nyfiken på vem jag var annat än på hans papper. Han ville att jag skulle välja en av de tunnlar han hade byggt med hjälp av sin treåriga SYO-utbildning och sina vetenskapliga metoder baserade på ifyllda formulär.

Det perspektivet som faktiskt hjälper människor är det omvända – inifrån och ut. Vad händer om man börjar lyssna och börjar förstå människors värld och verklighet, och utifrån den letar sig fram till vad de vill? Först när man börjar förstå någons vilja kan man peka och säga att då är det kanske åt det här hållet du vill? Eller det här? Eller så är det en kombination. Ditt alternativ kanske inte finns – det är också ett svar.

Livet är inte ett problem som skall lösas utan en verklighet som skall upplevas.
—Kierkegaard

Och nu pratar vi inte längre om studie- och yrkesvägledare, nu pratar vi om arbetsförmedlare, rådgivare, vänner, lärare, föräldrar, politiker, förebilder, mentorer. Människor som ska hjälpa oss välja. Det är så otroligt underskattat att verkligen lyssna på människor och verkligen, verkligen ta in deras viljor istället för att erbjuda svar och alternativ, även om de är välmenande.

Det är möjligt att jag är för hård mot Arne. Han kanske inte älskade sitt jobb jämt. Kanske hade ingen satt sig med honom och lyssnat på vad han egentligen ville göra. Han kanske ville skriva böcker eller bli reseledare eller dagisfröken, inte hjälpa otacksamma femtonåringar som tror att de vet allt att välja mellan förvillande lika utbildningsalternativ. Eller så gillade han sitt jobb men hade ingen som orkade lyssna och hjälpa honom att hitta tillbaka till sin passion för att hjälpa ungdomar, och så tröttnade han. Och började samla på kataloger.

Datavetenskapspionjären Alan Kay har någon gång sagt:

Det bästa sättet att förutspå framtiden är att uppfinna den.

Själv har han i hög grad bidragit till framtiden, bl.a. då han under sin tid på Xerox skapade programmeringsspråket Smalltalk, som sedermera kommersialiserades av Apple i Macintoshdatorerna.

Alan Kays filosofi lever kvar i Apple än idag, inte minst gjorde den det hos bolagets grundare, visionär och ledare Steve Jobs. Han var nämligen (ö)känd för att inte lyssna på sina kunder:

Vi gör inga marknadsundersökningar. Vi anlitar inga konsulter.

Steve Jobs poäng var att den stora majoriteten av kunderna helt enkelt saknar förmågan att visualisera och beskriva vad de egentligen behöver och vill ha. Något som Henry Ford förstod redan i början av förra århundradet. Han lär ha sagt:

Det värsta av allt, de som är minst benägna att hjälpa dig att förverkliga ditt nästa genombrott är allt som oftast dina största kunder. Frågar du dem vad de behöver och vill ha, blir svaret sannolikt en bättre, snabbare och billigare version av något de redan har fått. (Alltså en snabbare häst.)

Och just den insikten, menar jag, är det enda riktmärket du behöver vad gäller vilka kundåsikter du skall lyssna på – och vilka du inte skall lyssna på.

Låt mig ge ett konkret exempel på det senare.

Mark Cuban, grundare av bl.a. MicroSolutions och HDNet samt ägare av NBA-laget Dallas Mavericks, har berättat följande tänkvärda och sanna historia:

Jag arbetar i ett företag som en gång i tiden hade en produkt som inte bara var bäst i klassen, den var tekniskt sett långt före konkurrenternas. Produkten erbjöd ett bättre och enklare sätt att konsumera en tjänst, och kunderna älskade den och var villiga att betala för den. Sedan gjorde företaget ett grovt misstag. Det bad kunderna om synpunkter på vilka funktioner de önskade se i produkten, och implementerade därefter exakt det kunderna bett om.

Olyckligtvis hade konkurrenterna inte frågat vad kunderna behövde eller ville ha. Istället hade de följt en egen vision om hur branschen och produkten kunde göras annorlunda, på ett sätt som var bättre för kunderna. Och när kunderna såg vad konkurrenterna tänkt ut, älskade de det och var beredda att betala för det.

Vad gjorde mitt företag då? Det upprepade misstaget och frågade en gång till vad kunderna ville se i produkten för att uppskatta den mer. Naturligtvis svarade kunderna att de ville ha exakt de funktioner som konkurrenterna hade i sina produkter, men som saknades i vår.

Kundernas åsikter var m.a.o. inte till någon som helst hjälp för oss att förbättra vare sig vår konkurrenskraft eller vår marknadsposition. Som ett direkt resultat av att vi frågat kunderna om råd hade vi lika snabbt som brutalt åkt rutschkana från oomtvistad kategoriledare till hopplös efterföljare. Vi hade satt i gång en allt snabbare karusell som gjorde oss både yra och blinda, och det p.g.a. att vi ville komma ikapp konkurrenterna.

Men värst av allt, vi hade förbrukat hjärnkapacitet, tid och resurser på att utveckla teknologi och funktioner som låste fast oss i det förflutna, istället för att investera dem i att uppfinna framtiden.

Entreprenörer behöver, menar Mark Cuban (och jag instämmer helhjärtat), alltid ha i minnet att det inte är kundernas jobb att veta det entreprenörerna inte vet. Kunderna varken kan eller orkar spendera tid och tankemöda på att återuppfinna entreprenörens bransch eller produkt. Att uppfinna framtiden är entreprenörens eller företagsledningens uppgift. Deras förbenade skyldighet, faktiskt.

Mark Cuban konkluderar sin berättelse:

Någon annan är ute efter att försätta ditt företag i konkurs. Någon annan tror sig ha en bättre idé än din. En bättre lösning. En mer effektiv och attraktiv produkt. Och så länge det finns ”någon annan”, finns också möjligheten att någon annan spöar skiten ur dig. Enda sättet att värja sig är att ligga steget före. Att, som jag brukar säga, ”spöa skiten ur sig själv” – innan någon annan gör det.

Vilket lett oss fram till vad du skall lyssna på.

Kundernas kunskap, tankar och känslor är en stor tillgång vad gäller allt som inte fungerar som det borde. Deras åsikter om dina befintliga produkter och om din service skall du så klart lyssna på – och agera på. Få kunderna att känna sig hörda. Gör dem lyckliga. (Något du f.ö. med fördel kan använda bl.a. de sociala medierna för – läs mer i inlägget Lär dig uppskatta de missnöjda.)

Men glöm aldrig att det kunderna helst av allt vill är att så ofta som möjligt bli positivt överraskade. Och då fungerar det helt enkelt inte att fråga dem: ”Vad skall vi göra för att överraska dig positivt?”.

Fråga inte. Gör det.

Uppfinn framtiden.

(Inlägget är tidigare publicerat här.)

Det gemensamma för dessa människor är inte att de har förstått hur de fyller i blanketter från Skatte- och Bolagsverken. De har lärt sig att följa sitt hjärta och skapa värde utifrån en idé.

Här är sju saker du kan göra för att bli en bättre entreprenör och människa. Kommer du på fler tips så hör gärna av dig till navid@modiri.se så kan vi sätta ihop nästa lista tillsammans.

En maratonlöpare får inte glömma bort att andas. Då är loppet över. Förutom att ha coola skor, pulsklocka, funktionella kläder och ett laserfokus behöver du kunna andas rätt.

Människan är designad så finurligt att vi inte behöver tänka på vår andning. Den sker automatiskt på samma sätt som blinkningar och tarmrörelser. Men om du andas medvetet och använder din andning på ett kontrollerat sätt kan du styra olika funktioner och skeenden i kroppen.

Och vad har det här med entreprenörskap att göra?

Har du någon gång sprungit rakt in i ett möte? Har du stått två minuter innan en viktig presentation och hyperventilerat? Har du tappat andan när du sett senaste kvartalsresultatet?

Förmodligen andas du häftigare bara efter att ha läst de senaste tre meningarna. När vi upplever stress börjar vi andas häftigare. Det gör att hjärtat slår snabbare och vi upplever ännu mer stress. Genom att ta kontrollen över din andning så kan du kontrollera upplevelsen av stress.

Innan du ska göra något som du vet kräver din fulla uppmärksamhet eller som tidigare har skapat oro eller stress så tar du helt enkelt fem minuter till att bara andas.

Börja med: att andas i rektanglar i 3 minuter. Andas in genom näsan och tänk att du har en penna i munnen. När du andas in så ritar du kortsidan och sen långsidan på en rektangel. När du andas ut så ritar du andra kortsidan och andra långsidan och färdigställer helt enkelt rektangeln. Gör det här i 3 minuter för att få kontroll över din andning.

Tänk på: att andningsövningar till en början kan skapa lite yrsel. Det är inget farligt. Det är bara ren och skär ovana vid den här sorten av andningsövningar. Det går över efter ett litet tag.

Prova gärna: olika former av andningsövningar. Googla Pranyama, andningsteknik, andningsövningar och havsandning.

Jag är en person som älskar att skriva och läsa. Sedan jag var tre år har jag pundat serietidningar och böcker och jag brukade ligga under täcket och smygläsa eftersom jag inte fick läsa de vuxenböckerna som hade de mest spännande omslagen. Så för mig är det väldigt viktigt att man kan formulera sig, att man kan greppa sina tankar och hänga upp dem på små ordkrokar i ordning så att man kan förstå dem. Jag lever mycket uppe i huvudet, i ordförrådet, i den där lilla lingvistiska tomtefabriken jag har mellan ögonen som sätter i hop meningar och fraser och bygger stycken av text som skapar förståelse hos andra.

Det är inte alltid bra. Jag läste ett kapitel i Courage: The Joy of Living Dangerously av Osho om skillnaden mellan tro och tillit. Och skillnaden han gör mellan tro och tillit är att en idé som du måste lära dig är sann är en idé du behöver tro på för att bejaka. Till exempel religion. Religion är något du lär dig att tro på. Det Osho utmanar är att om det du tror på verkligen i grund och botten är sant och genuint, varför behöver du då gå runt och tro på det? Varför behöver du sätta ord på det? Varför behöver du skriva böcker om det du är säker på? Och där skiftar han över till att börja prata om tillit, som istället för en formulering är en upplevelse. Ungefär som när någon drar ett riktigt bra skämt vid rätt tillfälle. Det kan inte återberättas, och du kan inte övertyga någon dagen efter om hur roligt det var, eftersom det inte var orden som var roliga. Det var situationen, och känslan i det. Det är inget som kan föras vidare hur som helst.

Där ser jag en ganska stor skillnad mellan tro och tillit. Det kanske är absurt att jag försöker sitta och sätta ord på den här känslan som jag precis sagt är sådan att den inte går att formulera, och ja, det är ganska absurt, men jag försöker bara komma den så nära som möjligt utan att förstöra upplevelsen. Och det närmsta jag kommit hittills är detta.

Testa att blunda i fem sekunder och öppna sedan ögonen igen. Gör det nu.

Den känslan du har, även när du inte kan se något, av att världen är kvar och att den kommer att bli synlig igen när du öppnar ögonen – utan att du behöver formulera det, utan att du behöver säga något, utan att någon behöver säga något till dig – den känslan är någon slags tillit.

Jag är inte alls säker på att det är vad tillit är i grunden. Men tillit är en magkänsla, en intuition, en oformulerad idé. En upplevelse av att det här känns rätt, och så kastar du dig in i det. Och jag tror att många av de sakerna vi gör och många av de besluten vi tar gör vi på tillit. Sedan ägnar vi kanske fyrtio år i efterhand till att förklara varför vi gjorde det. Det är vad jag tror.

Det gemensamma för dessa människor är inte att de har förstått hur de fyller i blanketter från Skatte- och Bolagsverken. De har lärt sig att följa sitt hjärta och skapa värde utifrån en idé.

Här är sju saker du kan göra för att bli en bättre entreprenör och människa. Kommer du på fler tips så hör gärna av dig till navid@modiri.se så kan vi sätta ihop nästa lista tillsammans.

De flesta entreprenörer och egenföretagare jobbar dygnet runt. I synnerhet det första året eller för många – de fem första åren. Flera av mina nära vänner har upptäckt Getting Things Done-metoden, effektivitetsappar och modeller för hur de ska får mer gjort.

Om jag skulle tipsa en entreperenör om att sitta still och blunda tio minuter per dag skulle jag förmodligen få en käftsmäll. Ändå är det mitt absolut bästa och första tips till alla människor i allmänhet och till dig som driver företag i synnerhet. Kalla det för meditation, reflektion eller bara sittanerhållakäftenochblunda.

Vi utsätts varje dag för enorma mängder av inspiration, information och intryck. Alla dessa ord börjar med prefixet ”in-”. Det betyder att du tar in en hel del. Om du tänker dig att du är en garderob där det varje dag kastas in smutstvätt, rentvätt, nyköpta kläder, leksaker, prylar, manicker, skräp, mat och kartonger så kan du tänka dig att garderoben blir full efter ett tag. Genom att meditera/reflektera/sittanerhållakäftenochblunda så kan man säga att du städar och sorterar i din garderob.

När du mediterar händer ungefär samma sak som när du sover. Forskning har visat att meditation minskar stress, ökar koncentrationsförmågan och dessutom förbättrar din kvalitén på din nattliga sömn.

Börja med: att sitta ner 10 minuter per dag. Slut ögonen och räkna dina andetag. Andas in genom näsan och ut genom munnen. Se hur många andetag du kan räkna innan du börjar fördjupa dig i en tanke. Varje gång du håller fast en tanke för länge så får du börja om att räkna.

Tänk på: att sitta bekvämt och på en plats där du inte blir störd.

Prova gärna: olika sorters meditation. Googla Dynamic meditation, Silent meditation och Holosync.

Trots min mors önskan om att jag skulle bli civilingenjör flyttade jag efter studenten till Skåne för att skriva böcker. Efter några månader träffade jag Povel som spelade trummor och pratade halländska. Vi bestämde oss för att börja göra musik ihop. Sen kom Conrad, David, Gustav, Claes, Christian, Kristofer och senare också Jacob.

Plötsligt hade vi ett band. Jag hade inte planerat att bli sångare. Det hade inte mina stämband och min röst heller. Så i flera år var jag inte en sångare. Varken jag, min publik eller recensenterna såg mig som en sångare: jag var en sjungande poet.

Vuxna har en elak ovana att sätta etiketter på allt. Antingen är du poet eller sångare. Har du sagt att du ska bli polis eller läkare så får du hålla dig till ditt val. Poesin blev låttexter och jag insåg att jag älskade att stå på scen tillsammans med mina vänner och få publiken att skratta, dansa, gråta och svettas tillsammans med oss.

Nu är det två år sedan vi spelade tillsammans och jag blir tårögd när jag ser livespelningar där vi flippar och går loss tillsammans med tusentals människor som kommit för att dansa med oss.

Det har blivit dags för mig att pröva mina vingar som soloartist. Men innan jag lyfter vill jag stå kvar en liten stund och ägna ett stort tack till mina älskade bröder, mina vänner, mina Gudar som stod med mig i vått och torrt. Som lärde mig att sjunga, att älska och att nörda musik. Som spelade sina konstiga jazzskivor, fick sina vansinnesutbrott och kom försent till varenda rep. Som jag fick ringa och väcka på morgnarna för att vi skulle hinna iväg, som jag blev helt vansinnig på när de hade druckit för många öl så att jag fick köra bilen (igen!) och som dök upp på varenda spelning i varenda liten håla och backade upp mig med instrument, sång, rap, skrik, dansmoves och kärlek.

Jag hade inte gjort musik idag om det inte vore för er.

Och till er som lyssnar. Här kommer första låten från NAVID som soloartist. Den heter – Den inre apan.

Börja med den här videon:

Det är en enkel presentation med ett enkelt budskap: ”Le, och ni skall få”. Eftersom kropp och själ har en tvåvägskommunikation kan man locka fram positiva effekter med ett leende. Ju större leende desto bättre. De flesta vet att det är bra att le. Men de flesta vet kanske inte hur bra. Från studier på livslängd och lycka utifrån om man ler på ett kort, till påståendet att man blir lika glad av ett enda leende som av motsvarande 175 000 kr, gör Ron Gutman ett brett populärvetenskapligt svep över det mystiska, smittsamma och allmänmänskliga ansiktsuttrycket. Och det är inte svårt att le. Enligt Ron Gutman ler en tredjedel av oss mer än 20 gånger per dag.

I researchsyfte har jag gått igenom sida efter sida med porträtt och ögonblicksbilder av leende barn och vuxna. Och jag har slagits av en sak: det finns en hel del övrigt att önska vad gäller de stora, skinande leendena från oss vuxna. Det är tydligen bara när vi blir överrumplade av en närgången typ med kamera som vi kan bjuda världen på så många tänder som vi kan uppbåda. Det blir väldigt tydligt när man blandar bilder på leende barn och vuxna. Ingen av barnen  ler smått. Det lyser om dem alla. Jag kan inte hjälpa att känna att vi som har fyllt mer än tio år sitter och fegar på att visa hur glada vi kan bli, som om vi var lika rädda att råka skrynkla ansiktet som var det ett Rembrandt-orginal.

Det är skit. Varför inte le stort? Ron Gutman berättar att man framstår som både mer älskvärd och mer kompetent – ja, faktiskt – när man ler. Ironiskt nog försöker vi nog oftare verka kompetenta genom att hålla smilbanden så slappa som mjöligt.

Idag är det onsdag. Du är halvvägs mellan två helger (om du har sådana) och statistiskt sett ser du det här runt lunchtid. Dina energidepåer är antagligen hyfsat fulla, men mot eftermiddagen blir det tyngre att hålla lågan uppe. Kom då tillbaka hit och kolla på det här klippet från briljanta Everynone. Se själv om det är sant som de säger, att skratt är något smittsamt.

Slutligen: det finns ett pågående projekt för dig som vill dela med sig av sitt leende, snyggt eller fult, en lätt ryckning eller ett gapskratt. Det heter #smilesfilm och bakom det står Yoko Ono. 1967 skrev hon:

My ultimate goal in film-making is to make a film which includes a smiling face snap of every single human being in the world. […] This way, if Johnson wants to see what sort of people he killed in Vietnam that day, he only has to turn the channel. Before this you were just part of a figure in the newspapers, but after this you become a smiling face. And when you are born, you will know that if you wanted to, you will have in your lifetime to communicate with the whole world. That is more than most of us could ask for.

Just nu far den ofärdiga filmen runt på utställningar. Vill du bidra kan du göra det via Instagram, Flickr eller mejl. En dag är den förhoppningsvis så klar den kan bli. Tills dess strömmar resultatet på webben. Dygnet runt, alla dagar. En ovärderlig flik att ha i webbläsaren.

Och om inget annat funkar tittar du på det här klippet. Ha en grym dag.