Apropå Navids inlägg från igår om att självhjälp innehåller för mycket solsken och för lite skit vill jag passa på att nämna FailCon. Det är, med deras egna ord, …

“… a one-day conference for technology entrepreneurs, investors, developers and designers to study their own and others’ failures and prepare for success.”

Deltagarna har själva grundat, arbetat på eller investerat i uppstartsprojekt som har kraschat. De är smarta, kunniga och ajour, men det har inte gått som planerat. För man kan inte förutse framtiden.

Det jag älskar mest med att läsa om FailCon är hur de har en speciell inställning som genomsyrar alltihop:

Jag är inte dålig. Jag är bra. Jag har alla förutsättningarna. Det gick helt åt helvete ändå. Den mänskliga faktorn kom i vägen och jag förlorade hela min insats. Inte för att jag var dålig, utan för att jag bara är bra för att vara människa. Bättre blir man inte.

Det betyder inte att föreläsarna är de där som hade potential att bli superstjärnor men föll bort längs vägen. Tvärtom. Vad sägs om Chris DeWolfe, grundare av Myspace, eller killen bakom Facebookspelet Mafia Wars, eller kvinnan som är ingenjörschef för Android? Skillnaden mot en vanlig konferens är att de inte försöker rita upp framgången så som man föreställer sig den, utan som den ser ut. Med alla fallgropar som man inte hoppar över, utan trillar ner i och klättrar ur.

Jag har tänkt mycket på det här med självutveckling och självhjälp. Från Anthony Robbins till Mia Törnblom till Deepak Chopra, så är det människor som själva gått igenom saker. Svåra saker. Alla har de sina personliga stories som de utgår ifrån och använder för sin personliga utveckling, som de sen vill dela med andra människor.

De klistrar ihop sina erfarenheter till en utbildning/program/modell/idé som de sprider och gör mer eller mindre succé med, och andra människor tar efter dem. Men folk tar inte efter det som en idé utan som ett svar som ska lösa deras problem. Och jag säger “folk” när jag egentligen menar “jag”. Jag har gjort precis så och jag gör det fortfarande.

När jag var tonåring trodde jag att alla världsförbättrare, stora författare och rockstjärnor satt på svaren till både sin egen och min framgång. Jag kunde ändra hela min livsstil baserat på ett citat, eller en intervju, för jag trodde att jag hade fått svaret givet till mig.

Idag är jag 29 år gammal. Deepak Chopra säger: “Gör dig av med negativa känslor. Lär dig lyssna på din kropp. Då blir du mer hälsosam” och innan han slagit ut med händerna och lett sitt Dailai Lama-leende så sitter jag på en nyinköpt yogamatta och försöker andas in kosmisk stillhet och andas ut morgonens gräl med min sambo. Deepak Chopra höjer ögonbrynen och förklarar för mig att det är lite mer komplext än så att nå upplyst tillstånd. Och innan han hunnit sänka ögonbrynen igen sitter jag på yogamattan och försöker andas kosmos och gräl, plus att jag äter en skål havreflingor och försöker greppa kvantmekanik. För sådan är man. När Deepak Chopra eller Mia Törnblom vill att jag ska se skillnaden på dem och mig genom att poängtera att deras erfarenheter inte är mina blir jag såhär:

Det är samma sak varje gång. Jag hittar en ny guru. Jag går all in. Och sen blir jag så jävla besviken. Och sen blir jag arg på honom eller henne. För att de har lurat mig. För att alla mina problem inte plötsligt är lösta. Tills jag inser att det är mitt fel – det är jag som går runt med tänker att Allen Carr eller Deepak Chopra, eller Olof Rölander eller Mia Törnblom eller Oprah Winfrey eller Ken Wilber, att alla de här inspiratörerna ska ge mig en färdig väg att gå, eller snarare – att de ska ge mig Vägen.

En annan grej jag stör mig på med självutvecklingsböcker är att 90% av dem handlar om lyckliga slut. Kärnan är “jag mådde dåligt tills jag gjorde [min superfeta idé som du har betalat för att läsa om] och så blev det bra.” “Jag hade inget företag och var deppig tills jag kom på att man kan sälja Ipods och då blev jag rik.” Jag saknar de regniga dagarna. De där dagarna då man inte kommer fram till något. Jag saknar den där totala tomheten som jag känner så ofta. När jag har en dålig dag finns det inte alltid en trumvirvel och en fanfar i slutet, och jag känner pressen på mig att inte ha dåliga dagar. Att jag är dålig om jag inte avslutar med trumvirveln. Känner du igen dig? Den totala tomheten har ingen plats i den sortens självutveckling. Du ska hela tiden boostas, peppas, lyftas, energipumpas och få spinn. Du får inte lov att vara i din äcklighet, din skitighet, din mörka, mörka, sorgliga kladdighet och bara vältra dig. Du får inte lära känna dig själv och dina usla sidor. Din litenhet. Din dysterhet. Och jag kommer på mig själv med att vara ute och föreläsa om energi, pepp och självkänsla, saker det är klart man behöver hjälp med, men de är ju bara ett sätt att boosta en redan fungerande spinn. Det är högoktanig bensin som får en brummande motor att spinna, men tro fan att även en Mercedes kan få tjuvstopp, gå sönder, eller börja brinna. Och det sista du vill är att hälla bensin på en motor i det läget.

Lika ofta som människor (och med “människor” menar jag såklart “jag”) behöver en extra skjuts i sin framåtrörelse – eller ännu oftare – behöver de känna att det är okej att köra ner huvudet i leran och sluta andas en stund. Man (jag) behöver få känna efter och fundera på vad det är i en som mår skit.

Det finns något att lära här, och jag ska se om jag kan gå till botten med det. Häng med.

Jag vill att du föreställer dig en kroppscell. Blunda och tänk på hur den ser ut.

Behöver du hjälp kan du läsa Wikipediaartikeln. Där kan du lära dig att cellen består av dessa organeller:

• Cellmembranet omsluter cellen och reglerar vilka kemiska föreningar som får komma in och ut, samt reglerar cellens insida.
• Cellskelettet utgörs av strukturer inuti cellen som tillsammans håller uppe cellen och ger den dess form.
• Cytoplasma - materialet mellan cellmembranet och cellkärnan, består mest av vatten.
• Cellkärna - här lagras DNA, det genetiska materialet. Prokaryoterna saknar cellkärna och har DNA fritt i cytosolen.
• Ribosomer - i dessa tillverkas cellens proteiner genom att aminosyror kopplas ihop efter hänvisningar från generna.
• Endoplasmatisk retikulum - ett membransystem som bland annat transporterar kemiska föreningar inom cellen.
• Mitokondrie - cellens ”kraftverk”, förbränning av olika molekyler, till exempel socker, som ger energi till cellens arbete (cellandning).
• Golgi - sätter på “adresslappar” på färdiga protein som visar vart i cellen de ska transporteras.

Jag ber om ursäkt för det där dödstråkiga stycket. Dess roll kommer klarna snart. Tills dess demonstrerar det en poäng: hur tråkig vetenskap kan vara. Särskilt i skolan.

Nu hör jag inte till de som tycker att vetenskap är tråkigt. Istället hör jag till de som i naturvetenskapen ser sanning och skönhet. Jag hör till de som tycker att en safirs molekylstruktur är vackrare än dess färg mot en guldkedja. Jag hör till de människor som önskade sig en mattebok i studentpresent. Den där sista gruppen består nog bara av mig, det erkänner jag, men min poäng är att vi finns – vi som inte ville tappa kontakten med något så vackert som matematik bara för att betyget var ut- och underskrivet. Jag vet att jag inte är ensam och att många har samma förhållanden till allt från bakterier till Fermats gåta som jag. Därför blir jag genuint upprörd – eller ledsen är kanske det rätta ordet – när någon uttrycker valfri variation av den vitt och brett accepterade åsikten “X är så förbannat jävla tråkigt” där X – ursäkta algebran – får stå för valfritt ämne i familjen naturvetenskap. Jag har blivit upprörd mer än en gång och raljerat över att man måste ge det en chans – att allt är kemi, att Fysik A är viktigare än Svenska A och att biologi är ett ämne som både är livet och är större än det på samma gång. Jag hör helt enkelt till de som lägger ihop saker på ett visst sätt. (Och helt saknar förmåga att lägga ihop en del annat, ska tilläggas.)

Åter till den dödstråkiga cellen. Här är vad jag ser framför mig när jag tänker på en cell (klicka på 7 minuter in klippet):

Vad hade hänt om du fick se den filmen på en biologilektion istället för en bok med bilder som den här:

Nu har ju inte varje skola resurser som Harvard, som har beställt cellfilmen. Alla kan inte göra mikrobiologi levande, och det är inget jag begär. Jag ser bara filmen ovan som en påminnelse om att vi inte alltid förstår hur fantastiskt vacker undervisning – och förståelse – kan vara.

Så vi dödliga får förlita oss på att Harvard pumpar ut filmer om hur celler funkar. Tyvärr är de avpassade för medicinstudenter, och svårbegripliga.

Det är däremot inte den här lärarens sätt att undervisa matematik.

Om du som de flesta tyckte att matte var de långsammaste timmarna i hela veckoschemat skulle du göra rätt i att bli förbannad nu. Förbannad inte på lärare, utan på skolan i sin helhet, för att den inte funkar lite mer som en titt in i verklighetens mekanismer. För att den inte oftare klarar att hjälpa de som behöver det mest.

Något vetenskapssamfundet är äckligt dåligt på ibland är att skriva berättelser som gör upptäckter begripliga och vackra.

Siffrorna är som en kludd målarfärg på en liten bit duk, men med en bra berättelse kan man ta betraktaren i handen, och leda henne två meter bakåt, så att bilden blir synlig.

Jag tänker nu ge Robert Krulwich tjugofem minuter att förklara varför det är så viktigt att vi tar oss tiden att förklara det otroligt komplexa för våra medmänniskor, och att göra det på ett sätt som påminner mer om en saga än en rapport.

Det är helt enkelt så förbannat viktigt.

Han driver två projekt, två företag och peppar skolungdomarna med minst framtidshopp med sina föreläsningar. Den 23:e januari avslutade han projektet Jag Kan på maffigast möjliga sätt. Och han ska ta studenten till sommaren. Det är inte konstigt att Yazan Kiswani från Helsingborg har en alldeles unik yrkestitel: “Superman”.

– Om att man inte ska underskatta sig själv bara för att man kommer från ett dömt område. Jag tar ofta mig själv som exempel – jag är uppvuxen i, Dalhem, där alla är utdömda på förhand av media och människor som är rädda för att gå dit. De säger att om man bor i Dalhem kommer man aldrig att bli någonting. Men jag har två företag och två projekt samtidigt som jag föreläser om att jag har blivit det folk sa att jag aldrig skulle kunna bli – en framgångsrik ungdom. Man ska inte lyssna på vad folk säger och istället tro på sig själv och sin vilja.

– Jag skulle säga att Navid Modiri är en av mina stora inspirationskällor. När jag träffade honom första gången var han en direkt spegling till mig. Han fick mig att börja tro på mig själv. Senare började jag på Procivitas, en av Sveriges bästa gymnasieskolor. Folk sa att sådana med min bakgrund inte börjar där. Ändå gjorde jag det. Så jag började tänka att man kanske inte ska lyssna på folk. Det jag gör nu var precis vad jag drömde om när jag gick i ettan på lågstadiet, men när jag gick till läraren och sa “jag vill bli Superman!” skrattade hon och sa att det inte var möjligt. Jag sa samma sak i tvåan, och fick samma svar. Jag sa det i trean, och i fyran, och när jag sa det i femman fick jag höra att jag var dum i huvudet. Men idag är jag Superman. Jag hjälper ungdomar från hela Helsingborg. Jag inspirerar ungdomar över hela landet. Jag har ett projekt som heter “En bättre värld” som ger människor på Afrikas horn mat på bordet varje dag. Att vara Superman för mig är inte att springa runt med blå byxor och ha röda kalsonger över, det är att få adrenalinkickar av att se glädjen i andras ansikten. Jag har kommit fram till slutsatsen att man inte ska tro på andra. Det är min egen drivkraft och min egen vilja som tar mig framåt.

– … lagerjobbare. Eller kriminell. Det första exemplet jag ger är mig själv. Sen ger jag exempel på inspirationskällor som aldrig har gått ur gymnasiet, aldrig gått på högskolan, som idag är Sveriges och världens rikaste människor. Zlatan till exempel, som snodde cyklar när han var liten. Jag tror inte att det är en fördel att födas med guldsked i munnen. De människor som har levt under sämre omständigheter har blivit starkare individer. När jag träffar ungdomar från dömda områden försöker jag vända deras bakgrund till något som är positivt för dem – jag säger att deras bakgrund gjort dem till starkare individer. Jag säger: “Du vet hur man hanterar problem. Du behöver bara lära dig att kanalisera den energin åt rätt håll. Eftersom du har haft det sämre så är du starkare.”

– En självledarskapsutbildning, där vi i tio veckor utbildat tjugo ungdomar i kreativitet och mod – att anta utmaningar, lämna sin trygghetszon, bli framgångsrika och följa sina drömmar. För mig är det tydligt att många ungdomar i de här områdena redan har entreprenöriella egenskaper, de har bara riktat dem åt fel hål. Istället för att rikta dem mot framgång och entreprenörsskap har de riktar dem mot kriminalitet. Vi vänder på det. Vi skjuter tillbaka tennisbollen åt andra hållet, mot entreprenörsskap och framgång. Efter tio veckors utbildning fick de tio veckor på sig att göra sin examensuppgift: de skulle göra ett inspirationsevent. De fixade sponsorer, teknik, föreläsare, musik, marknadsföring och lokal. De bjöd in ungdomar från stan tillsammans med politiker och företagare för att visa att de gjort något ingen trodde de skulle kunna göra. Det kom mer än 1 000 personer. I slutet av eventet ställde sig de tjugo grabbarna som gjort allt på scen och berättade om sin resa och vad Jag Kan hade gjort för dem.

Meningen men eventet var att alla som kom skulle gå därifrån och känna att de också kan, oavsett vad folk säger, oavsett svåra omständigheter. De som inte trodde att det var möjligt fick sig en tankeställare om människors potential.

– Den kom från att jag satt i en konferens Helsingborgs högsta politiker hade med företagare och medborgare. Vi skulle tala om vissa självklara problem: mobbning, diskriminering, rasism och kriminalitet bland ungdomar. Alla satt och skyllde på varandra. Medborgarna sa att de betalade skatt för att få fler poliser på stan. Polisen sa att familjerna måste ta mer ansvar. Efter en timme och fyrtiofem minuter av ställde jag mig bara upp och sa: “Allt som ni sagt hittills är skitsnack. Kolla på vad vi egentligen behöver: 70% av tiden sitter ungdomar i skolan, 20% av tiden är de utanför skolan fast med samma människor som de var med i skolan, och 5% av sin tid sitter de hemma framför datorn eller teven med familjen utan att kommunicera. Så uppenbarligen har familjen inte tillräckligt med tid för att påverka. Och där det är poliser blir det problem – det skapas spänning och upphetsning bland ungdomarna, och då blir det coolt att göra dumma grejer. Är inte polisen där är det inte coolt. Båda era sidor är uteslutna. Eftersom ungdomarna är i skolan 70% av tiden och med skolkompisar 20% av tiden, så ska vi istället utbilda unga ledare som kan hjälpa att inspirera varandra.”

– När jag senare var på en mässa träffade jag Pamela von Sabljar, som jobbar med självledarskap. Där och då slog vi våra huvuden ihop och sa att vi ville genomföra Jag Kan. Vi bjöd in Blerim Salihi som studerar beteendevetenskap, bestämde att vi skulle jobba för samhällets bästa och fick tag i vår första finansiär. Så kickades det igång, och resultatet blev långt bättre än förväntat. Vår drivkraft har varit att vi kommer från de här problemområdena – Blerim och Pamela är båda uppvuxna i Drottninghög, jag i Dalhem – som är stämplade av omvärlden och att vi är idag framgångsrika – vi vill visa att det går.

Jag tror inte jag kan bli mer stolt. Det är underbart att i min unga ålder ha gjort så många saker och fått påverka så många. Det är fantastiskt att få feedback där folk säger att man är grym och en förebild och jag blir lycklig av att jag kan hjälpa andra människor. Därför har jag min yrkestitel – “Superman”.

av David Stiernholm

Varje vecka gör jag mellan två och fyra föreläsningar om struktur litet varstans i Sverige, i vitt skilda typer av organisationer. Ibland talar jag en kort timme och ibland håller vi på hela dagen. Just idag har jag varit i den ståtliga staden Kristianstad nu på tåget hem tänker jag på hur fascinerande det är att vi alla tycks längta efter samma sak.

I slutet av mina kurser får var och en bestämma sig för vad de vill förändra när de är tillbaka på jobbet. När jag kort-föreläst och minglar efteråt är det ofta människor kommer fram och berättar vad de tar med sig från det jag talat om som de vill sätta igång med direkt. Det är väldigt ofta någon av dessa tre saker:

• städa skrivbordet
• lägga ihop alla lösa lappar och listor till bara en lista
• tömma mail-inkorgen

Allt detta är utmärkta saker att börja med. Åtminstone de första två var vad jag själv började med för 12-13 år sedan när jag förändrade mitt sätt att arbeta. Min högst personliga tolkning är att vi längtar efter lätthet, lugn och enkelhet. Vi vill tömma, vi vill bli av med, vi vill lätta bördan, vi vill inte anstränga oss så mycket för att hålla koll och vi vill jobba mer fokuserat med det som är viktigast just nu.

När jag hör vad de bestämt sig för, brukar jag skicka med några ord på vägen. Jag har ju trots allt varit med ett tag och fallit i en del fallgropar själv (och sett andra göra det).

Till de som vill städa skrivbordet, säger jag att de också ska tänka till på hur de lagrar de fysiska dokument de behöver ha kvar, så de inte gör det splittrat på många ställen. Är det otydligt vart något ska, lägger vi det där vi ser det för att ha koll och snart är skrivbordet fullt igen.

De som ska skapa en enda att göra-lista brukar jag rekommendera att välja ett format (ett medium) som de tycker om att arbeta med, snarare än det som är det senaste sena, hetaste heta digitala verktyget bara för sakens skull. Trivs vi med listverktyget (på papper eller digitalt), använder vi de: inte annars.

De ambitiösa som vill ha tom inkorg brukar jag förmana att ha rimliga krav på sig själva och inkorgens tomhetsgrad. Det är fullt tillräckligt att ha tomt en enda gång under dagen eller till och med en enda gång i veckan. De behöver inte hålla den tom hela tiden, det vill säga, de behöver inte processa alla inkommande mail så fort de kommer in. Där är annars lätt att hamna.

När jag hör någon bestämma sig för någon av dessa tre, blir jag glad. Jag vet att de mycket snart mycket lätt kommer att få mycket skönare arbetsdagar.

David Stiernholm är struktör och en del av Panelen. Varje dag hjälper han människor och företag att bli mer effektiva genom att skapa bättre ordning och struktur. Hans motto: “Allting kan göras enklare!”

“Jag heter Emma Hellberg och är 26 år. 2010 fick jag diagnosen livmoderhalscancer och genomgick operation, strålning och cellgiftsbehandling. Ett år senare fick jag besked om återfall med spridda tumörer i buken.

Trots detta vägrar jag kompromissa med livet. Jag vill göra alla de saker jag gjorde innan och fullfölja mina drömmar.

En av dessa drömmar är att åka Vasaloppet.”

Vi vet svaret, men har snackat med mannen som skapade själva frågan. Rodolfo Alvarez är initiativtagare till Klubb Molto, en glödhet och inspirerande satsning i Södertälje.

– Molto är en ideell förening med mottot “Kreativitet är framtidens vapen”. Idén föddes när jag och min medgrundare Tim Mårtensson reste hem från Arvikafestivalen och det slog oss att vi just hade varit på en festival byggd av 2 000 ungdomar för 20 000 andra ungdomars skull. Det ville vi ta med hem. Idag jobbar 200 personer ideellt med Molto, plus två halvtidanställda. Vi driver en klubb som arrangerar spelningar – det är väl det vi är mest kända för – men vi håller dessutom föreläsningar och infomöten för politiker, företagare, lärare och rektorer och andra som vill lära sig hur man möter och anvnänder ungas kreativitet. Vi vill vara ett pain in the ass på makthavare. Vi vill visa att man måste rusta med kreativitet för framtidens problem, särskilt välfärdsproblemen.

– Nja, inte direkt motstånd. Men det är svårt att förklara för folk vad vi gör. Det är svårt att förklara för kommunen att det här är viktigt för ungdomar idag och imorgon. Skolan har utbildat barn att jobba efter en fabriksmodell, inte att vara entreprenörer som skapar eget. Sakta men säkert har vi börjat få skolledningar att inse vikten av kreativitet – men det är inte alltid de fullt ut förstår vad vi gör eller varför det behövs.

– Väldigt positiv! De unga är glada över verksamheten och det är de som kommer på konserter och föreläsningar. Vi har idag åtta olika underorganisationer som inriktar sig på saker som laglig gatukonst, ungas kreativitet och att sprida Molto till hela landet. Det är tack vare det engagemang vi fått från ungdomar. De kan komma till oss med alla sina idéer, och de idéer som kräver lite mer och som vi tycker är sjyssta stöttar vi genom att sköta den byråkratiska biten och ge pengar. Och genom att låna ut varumärket Molto, såklart. De får testa sin idé, och funkar den så funkar den. Annars har den åtminstone fått en chans. Nu senast var det Molto Art som vi startade, men vi har Molto Radio och Molto Edu. på gång under första halvan av året. Bara där har vi över 30 ungdomar ideellt engagerade.

– Det går bra. Vi håller på att starta bolaget Molto Sverige som marknadsför Molto i Sverige. Kommuner kan köpa rätten att använda varumärket, och vi har personal som mot en avgift arbetar i kommunen och bygger upp verksamheten där. Sedan hittar man lokala eldsjälar som driver det vidare. Men de får alltid stöd av oss. Vi var med på Ungdomsstyrelsens rikskonferens förra året. Där hade vi den största montern som vi kallade för det “kreativa torget” och vi kom i kontakt med en massa kommuner. Intresset verkar stort.

– Åren 2007-2008 tog Södertälje emot 7000 irakiska flyktingar. Det är mer än hela Nordamerika samma år. När det kommer så många människor samtidigt blir det såklart vissa problem men vi tror att alla har en vilja att skapa någonting och bidra, och jag tror att den viljan kan utvecklas. Molto kan ta tillvara den viljan hos unga. Södertälje blev utnämnd till Sveriges mest kreativa stad av Evelina Wahlqvist [kreativitetsforskare på Göteborgs Universitet, reds. anm.]. En av effekterna vi har sett av vårt arbete är att andra ungdomar startar upp egna initiativ på egen hand, vilket vi tycker är jättekul – i slutändan jobbar vi ändå tillsammans. Jag tror att vi kommer bli Sveriges bästa stad.

Okej, Molto låter som en grym grej. Jag vill hjälpa till. Hur gör jag?

– Tipsa folk! Och hör av dig till oss, vi samarbetar jättegärna på alla möjliga sätt för att nå vårt mål att göra Sverige kreativt. Precis som Google har vi principen “Don’t be evil”. Vi ser get goda i all a samarbeten, vi vill inte vara stora och ensamma på marknaden. Vi träffar gärna folk som vill snacka kreativitet, eventbranschen eller vad som helst.

– Det går toppen! Vi jobbar med en bok just nu. Vi ska ta reda på hur kreativt är Sverige egentligen är. Vi fokuserar på om svenska skolan dödar kreativitet. Vi tror ju att det är så, men nu vill vi testa den tesen.

[Reds. anm.: En briljant människa som hävdar samma tes heter Ken Robinson. Han sammanfattar sin syn på saken såhär:]

– Absolut. Stolheten kommer inte från siffror på hur mycket pengar vi omsätter eller antal konsertbesökare, utan av att se utveckling. 13-åringar som kommer hit och är osäkra på vad de kan, och om de har rätt att yttra sig, att se dem som 16-åringar med myror i brallan som vågar kaxa mot kommunalråd, vågar pröva – det gör mig stolt. Det som var ett frö till en idé när man var bakfull på väg hem från Arvika har blivit allt detta. Det gör mig jäkligt stolt.

“You can judge your age by the amount of pain you feel when you come in contact with a new idea.”

… tycks det finnas något inbyggt i oss som inte är avhängigt av ålder, som får oss alla att opponera oss så fort något vi är vana vid tycks närma sig skrotning. Det är som om vi hängde oss fast vid vår gamla repiga, klena bilkaross när den lyfts av en sådan där supermagnet på lyftkran och dumpas i komprimatorn, trots att om vi om vi släpper faller rakt ner i en hybridbil med sätesvärme och inbyggd TV.

Tricket tycks vara känslor, enligt den här artikeln i fast Company. (Artikelns författare Alan Deutschman har skrivit boken Change or Die: The Three Keys to Change at Work and in Life.) Vi vet egentligen att det är så. Vi förstår varför bilreklamer är mer fullproppade av budskap om frihet, kraft, sexiga äventyr och cool livsstil än av tekniska specifikationer. Det vi troligen inte ser är vidden av det storleksförhållandet – hur mycket som är känslor och hur otroligt lite som är förnuft, även hos de mest som helst vill bygga allt på matematik och strikt filosofisk argumentation (dit räknar jag mig själv).

Som grundexempel nämner man hjärtpatienter. Man tittar på de som genomgår kranskärlsbypass, en mycket allvarligt och dyrt ingrepp. Orsaken är blodkärlsförträngning orsakad av åderförkalkning, och kan till stor del undvikas med rätt livsstil. Förträngningen orsakar svåra bröstsmärtor och kan avsevärt förkorta ens liv. Ändå ser man att patienter efter två år i 90% av fallen har gått tillbaka till sin ursprungliga livsstil.

Det här gäller även andra hälsoproblem orsakade av de fem grundpelarna i en dålig livsstil: fel mat, för lite motion, stress, alkohol och rökning.

Foto: wax115

Det är ett tydligt mönster, ständigt återkommande. Orsaken: att frukta för sitt liv fungerar som motivation i någon vecka, och man följer läkarens råd. Men snart blir döden för jobbig att tänka på, den förträngs, och ens vanor återgår till det normala.

Artikelns verkliga inriktning är inte medicin, utan företagande. Hur får man ett företag, med allt vad det innebär av blandade åldersgrupper, specialiteter, grader av erfarenhet och offervilja, att anpassa sig när högsta ort vill välja en ny riktning?

Det blir svårare att vädja till stora grupper. Då behöver den historia man berättar om vart man ska och varför vara enkel och tilltalande för alla. Som när Steve Jobs återvände till Apple och han omformade hela ramverket med sin uppmaning till både kunder och anställda: “Think different.”

Ju mindre grupp, desto mer invecklat kan budskapet vara. Men det finns fortfarande tre hållpunkter: det måste vara positivt, inspirerande och vädja till känslorna snarare än förnuftet. Annars sker ingen förändring.

Allt handlar om ramar – våra olika sätt att se världen. I neruovetenskapen vet man att de ramar som styr vårt långsiktiga tänkande utgår från våra hjärnsynapser. Om ett faktum inte passar i våra ramar så antingen ignorerar vi det, tror det inte eller förstår inte vad det är för rappakalja. Det är därför, enligt artikeln, som människor på olika ändar av politikens spektrum tror att de på andra sidan är dumma i huvdet – deras ramar är så olika att de inte kan begripa varandra. I fjorton år i rad har företaget W. L. Gore & Associates hamnat på Fortunes lista över de 100 bästa företagen att arbeta för. Deras mest kända produkt är Gore-tex. Det speciella med W.L Gore & Associates är att det är en  fungerande anarki. Där flesta nyanställda behöver flera månader på sig att acceptera hierarkilösheten – att de inte har en chef utan är självstyrande och får verka i små, jämlika arbetslag.

Ett centralt råd i artikeln är att om man nu ska förändra så ska man förändra mycket på en gång istället för att må dåligt över de små saker man offrar utan att se nämnvärda resultat. Ändrar man hela sin livsstil på en gång och får se omedelbara och storartade resultat är det lättare att finna motivationen.

Och inte ens när man som ledare hållit sitt fantastiska tal, pekat ut en ny riktning och skickat iväg alla på uppdrag kommer det rulla på. Återkommande stöd har visat sig vara en viktig faktor för hjärtpatienterna. I artikeln berättar man om Dr. Dean Ornish program för hjärt- och kärlsjuka, som har lyckats lösa majoriteten av alla patienters hjärtproblem genom en vegetarisk diet. Men man erbjöd dessutom stödgruppsmöten två gånger i veckan, plus expertråd på diet, meditation, psykologi och yoga.

Man trodde länge att vår hjärna var statisk och utan har en viss förmåga att koppla om och förändra sig efter en viss ålder. Därmed trodde man att man inte kunde ombilda sina ramverk.  Men idag vet man att hjärnan behåller sin spänst livet ut, särskilt om man underhåller den. Till exempel har duktiga flöjtister extra kraft i hjärnan i de områden som styr fingrar, tunga och läppar. Likaså har specialister i affärsvärlden särskilda kunskaper som de nyss anställda saknar. Och visst, specialister är ovärderliga, men med specialiteter kommer en viss stelhet och ovilja till förändring. I artikeln beror det på “den ackumulerade tyngden av erfarenhet”. Kan du ibland känna den tyngden på dina axlar?

Efter 30 börjar hjärnans spänst att minska om den inte motverkas. Man motverkar inte den åldringen genom att bara använda skallen – man måste också lära om, lära nytt.

“‘People mistake being active for continuous learning,’ [Dr. Michael Merzenich] says. ‘The machinery is only activated by learning. People think they’re leading an interesting life when they haven’t learned anything in 20 or 30 years. My suggestion is learn Spanish or the oboe.’”

Han säger också att företagsledare behöver “en affärsstrategi för kontinuerlig mental föryngring och att lära nytt”. Och föryngring kommer när man får testa nytt och använda hela hjärnan, inte genom att göra samma sak varje dag.

“What happens if you don’t work at mental rejuvenation? Merzenich says that people who live to 85 have a 50-50 chance of being senile. While the issue for heart patients is ‘change or die,’ the issue for everyone is ‘change or lose your mind.’ Mastering the ability to change isn’t just a crucial strategy for business. It’s a necessity for health. And it’s possibly the one thing that’s most worth learning.”

Bonus: Här finns en podcast med Alan Deutschman där han pratar om sin bok, och de tre nycklarna till förändring, och om förändringens 30 första dagar. Dessutom finns det en fördjupande artikel på ämnet.

Hur motiverar du dig till förändring?

Har du bestämt dig för att lova något i afton? Härligt! Du är grym.

Nu är det som vanligt dags att berätta vad du lovat för dina närmsta vänner så att de kan hålla ett öga på dig, och så att du kan få en liten självförtroendeboost från deras gratulationer, bara för att kicka igång dig.

Nej. Det är det sämsta du kan göra.

Den upprymda känslan du får när någon får höra ditt löfte och gläds med dig över din ljusnande framtid är bedrägligt nog exakt samma känsla som du får över att faktiskt ha lyckats. Det blir verkligt i det sociala sammanhanget, och på så vis lika verkligt för dig som om du faktiskt gjort det. Straffet kommer senare när den positiva självbild, och kanske också den beundran du vunnit, förklingar.

“Your mind mistakes the talking for the doing.”

För närmare förklaring, här är Derek Sivers:

Det är betyder förstås inte att du är hjälplös. Det kan hjälpa att berätta, men bara om du gör klart att du ska hållas till ditt löfte och inte komma undan med goda intentioner.

Som Zelda och Mary. De var båda storrökare, men Mary lyckades sluta efter en plågsam avvänjning. Zelda kunde inte. Hon rökte under hela sin graviditet. Hennes barn växte upp i ett rökfyllt hem. Men hon kunde inte förmå sig att sluta, förrän hon träffade Mary igen. Zelda och Mary hade inte setts på många år, men när de sågs igen blev Mary förvånad över att Zelda fortfarande puffade på cigaretter. På sextiotalet gick det väl an, men det är ju ingen som röker längre, tyckte hon.

Och tillslut lyckades den tanken gnaga sig in i Zelda som kom på ett ultimatum: hon skulle sluta röka. Och om hon någonsin rökte igen skulle Mary donera 5 000 dollar av Zeldas pengar till Klu Klux Klan. Det räckte. När Zelda vaknade om natten kallsvettig och sträckte sig mot nattduksbordet efter det paket cigaretter som hon förr hade haft liggande där, kom främmande bilder in i hennes huvud. Brinnande kors. Lynchning av svarta. Och hon kände ett hat som var starkt nog för att hon skulle förmå sig att inte springa och skaffa nya cigaretter.

Vår hjärna har lite problem såtillvida att det som finns här och nu väger så otroligt mycket tyngre än det som väntar i framtiden. Vi kan inte hjälpa det. Vi handlar inte så som vi vet att vi borde eftersom det finns en liten impulsiv och fullkomligt framförhållningslös skitunge i oss som skriker så högt att vi blir döva. Så om vi ska ändra de hårdast rotade vanorna måste vi vara kreativa. Som Zelda. Det hon gjorde med sitt KKK-löfte var att – istället för att sätta ett begär nu mot en abstrakt belöning långt fram – flytta motvikten till rökbegäret till nuet. Om hon rökte nu skulle hon vara tvungen att skänka motsvarande 35 000 kr till en av världens ondaste organisatoner nu. Och det fungerade. Zelda blev rökfri.

Hör hela historien om Zelda och Mary och många fler historier om människor som vann kontrollen över sig själva igen med drastiska, kreativa eller modiga metoder här:

Vi vill inte veta vad du lovade i år, låt det förbli din hemlighet.

Men vi vill gärna veta: hur tänker du hålla det?

Malcolm Gladwell kan själv berätta lite om sin tiotusentimmarsregel och förklara varför vi ska ge människor tid att visa vad de går för.

Så, Malcolm Gladwell berättar att det tar tio år att bli duktig på något, nästan undantagslöst. Det talar till förnuftet att övning ger färdighet, och sticker lite hål på den daterade genimyten. Att det råkar landa på ett så enkelt tal som tio tusen får man tillskriva avrundningar.

Runt om på nätet verkar det finnas en debatt om tiotusentimmarsregeln. Den verkar inte särskilt hotad, men har inte heller fått riktigt grepp om kulturen. Man får minnas att regeln är mycket ny. Debatten är inte heller supervass; vissa säger att de inte riktigt tror på den och anger biologiska eller själsliga orsaker, men egentligen petar de mest i detaljer och semantik.

När det väl dyker upp en riktigt bra invändning är det kanske ingen slump att det kommer från en människa med insikt i både framgång och hårt, långdraget arbete. Här är Bill Gates när han ger en mer matematisk förklaring till varför de mest lämpade är kvar i slutändan, och han gör det genom att prata med sin pappa genom lyftkransliknande mikrofonhållare.

Men det förklarar fortfarande inte varför det så ofta är just tio år eller tio tusen timmar som är nyckeln. Om sållning hade skett på det sättet som Bill beskriver, med människors avhopp – på grund av ointresse eller bristande förmåga – som nyckel hade inte siffrorna upprepats. De hade varit olika beroende på arbetets svårighetsgrad och hur kul det är. I ett arbete med få aspiranter och låg komplexitet hade tiden för bemästring varit mycket kortare. På andra områden, med omvända förhållanden, mycket längre. Istället verkar det som att alla verkligen fattarnär de når ungefär samma mängd erfaranhet. Eftersom jag själv är en hoppjerka som tappar intresset så fort jag kan tillräckligt, skrämmer det här skiten ur mig. Att jag aldrig skulle få se det heliga landet av mästerlighet är en obehaglig tanke.

Så slog det mig. Det finns såklart saker jag redan, eller snart, är mästare på. Förutom att vi alla troligen är fullkomliga genier på saker som att gå, andas, facebooka och tänka på sex finns det områden som lätt förbises, eftersom vi inte ser dem som produktiva.

Till exempel datorspel. Om du är en gamer ber jag dig att se hela filmen nedan. Den kan visa sig ovärderlig.

 Om du inte är mycket av en datorspelare räcker det att Jane McGonigals poänger sammanfattas:

En hel generation av datorspelare är färdigutvecklade spelvitouser. De har bemästrat spelandet. Detta är en nästan helt outnyttjad resurs, eftersom datorspel ses som tidsfördriv och står i motsats till produktivitet.

Men datorspelare är opitmistiska, ivriga att ta sig an utmaningar, bildar lätt lag och tror på sin förmåga att förändra sin omgivning och världen. Men bara i spel. Ute i verkligheten har många fantastiska spelare dåligt självförtroende. Därför har McGoniga forskat i hur man kan använda spel för att lösa verkliga problem, och kommit fram till fantastiska resultat med de fantastiska spelen Urgent Evoke och Superstruct.

Urgent Evoke är ett sätt att lära (framförallt skolelever) kommunikation, entreprenörsskap, uppfinningsrikedom och hållbarhetstänk. Dessutom drivs det av en kickass serieberättelse.

Superstruct är ett nedlagt projekt där deltagarna fick utmaningen att återuppbygga system för säkerhet, sjukvärd, energi etc. efter att världens infrastruktur kollapsat. Man kan fortfarande läsa de fantastiska idéerna de kom på, och fundera över hur man kan implementera dem redan nu, innan världen hinner gå under.

McGonigals filosofi kring spelares förmågor är ett verktyg som sträcker sig långt bortom spelvärlden. Det du gjort dagligen i tio år är du ett proffs på, om du verkligen försjunkit i det. Det du lagt tre år på kan du bra. Risken är att du inte tänker på att är du en resurs inom ditt intresse, vad det än må vara. Ditt jobb är att hitta egenskaperna som utmärker det du älskar och utnyttja dem. Som golfare, datanörd, målare eller skämtare har du något att bidra med bara genom att du älskar det du gör och har gjort det till en del av dig.

Alla kan bli mästare, bara de lyckas hitta rätt område.