Navid Modiri

Varför pratar alla om Odysseus just nu?

Låt oss börja med det tråkiga svaret, för det förtjänar att sägas först: det är marknadskrafterna. Nolan har gjort en påkostad filmatisering av Odysséen, och när en av världens största regissörer gör en film av världens äldsta roadtrip så följer poddarna efter, som fiskmåsar efter en räktrålare. Podden Founders gör sitt Nolan-avsnitt. Modern Wisdom bokar sin antikvetare. Algoritmen ser att jag lyssnat på det ena och serverar mig det andra.

Ingen magi — bara uppmärksamhetsekonomins vanliga väder.

Jag säger inte att det är fel. Det är så kultur alltid har spridit sig: någon tänder en eld och de andra flyttar närmare. Gnistorna sprider sig i vinden.

Men det förklarar bara utbudet. Inte hungern.

Nolan valde ju Odysséen av ett skäl. Poddarna görs för att miljoner människor faktiskt trycker play på tre timmar om en bronsåldersman som försöker ta sig hem. Och jag satt på en getfarm och kände hur berättelsen drog i mig som en tidvattenström. Frågan är inte varför utbudet finns. Frågan är varför vi är så hungriga, just nu, på just den här historien.

Vad handlar Odysséen om — egentligen?

De flesta minns monstren. Cyklopen. Sirenerna. Trollkvinnan som förvandlar män till svin.

Men monstren är inte poängen. Poängen är premissen, och den är brutal i sin enkelhet:

Tio år. Resan till kriget gick på några veckor. Resan hem tar ett decennium. Homeros visste något som vi har glömt och som varje soldat, varje utbränd, varje skild människa och varje man som suttit i en cirkel och äntligen börjat prata vet i kroppen: det är inte kriget som är den svåra delen. Det är hemkomsten.

Jag har suttit i slutna rum med andra män i över femton år, och om jag ska koka ner vad jag sett, hört och lärt mig — till en enda bild så är det den här: män vars krig tagit slut för länge sedan — jobbet som åt upp dem, skilsmässan, uppväxten, missbruket, prestationen — men vars nervsystem aldrig fått beskedet. De ror fortfarande. De undviker fortfarande sirener.

De sitter i mötesrum och middagar som om cyklopen fortfarande jagade dem. Kriget är över, men ingen har sagt det till kroppen.

Och hemma väntar det som väntar. I Odysséen väver Penelope om dagarna och river upp väven om nätterna — hon köper tid genom att aldrig bli klar.

Sonen Telemachos, som var spädbarn när pappan drog, ger sig ut för att leta efter en far han aldrig har träffat.

Läs den meningen igen och säg att den inte handlar om vår samtid. En hel generation pojkar som söker fäder som är borta — i krig, i arbete, i missbruk, i sina telefoner — det är inte antik historia. Det är statistik.

Vad har Tenet med saken att göra?

Founderspodden om Nolan handlar om hans besatthet av tid — han har byggt en hel karriär på att klippa sönder kronologin och tvinga oss att uppleva tiden som något annat än en rak linje.

I Tenet går tiden bokstavligen baklänges. I Memento är minnet trasigt. I Interstellar är tiden en flod som rinner olika fort på olika platser.

Och Odysséen? Den börjar i mitten, berättas i återblickar, och handlar i grunden om samma sak: en man som försöker ta sig tillbaka genom tiden. För det är det hemkomst är. Du kan inte resa hem i rummet — huset står ju där, det är bara att köpa en biljett. Det svåra är att resa hem i tiden: att komma tillbaka som en annan människa till en plats som också har förändrats, och se om något fortfarande känner igen dig. I Odysséen är det hunden Argos som känner igen honom först, efter tjugo år, och sen dör den.

Homeros var inte rädd för att gå rakt på hjärtat.

Men allt det där är väl påhittat?

Ja. Odysséen — som berättelse — är påhittad. Ithaka är delvis påhittat. Sirenerna, cykloperna, gudarna som bråkar om en mans öde — påhittade, alltihop, av människor som satt runt eldar och behövde förstå sina liv.

Men längtan hem är det äldsta sanna vi har.

Det är därför myterna överlever varje teknikskifte. De är inte sanna som en nyhetsartikel är sann — de är sanna som en karta är sann. Campbell kallade det hjältens resa, Jung kallade det arketyper, men man behöver inga akademiska ord för att känna igen mekaniken: vi hittade på berättelserna för att komma närmare verkligheten. En påhittad man på ett påhittat hav, och ändå sitter jag på en getfarm tre tusen år senare och känner mig träffad, sedd, avslöjad.

Och kanske är det just därför den här berättelsen skriker ur alla högtalare i år. Vi lever i en tid som är fullständigt besatt av framåt — nästa modell, nästa uppdatering, nästa optimering av nästa kvartal. Mitt i det väljer vår tids mest framgångsrike regissör att vända sig tre tusen år bakåt, till en berättelse om en man vars enda mål är att komma tillbaka.

Jag tror inte det är nostalgi. Jag tror det är kompensation. När hela kulturen accelererar framåt börjar något i oss ropa efter riktningen hem — hem till bordet, till flocken, till kroppen, till den man var innan kriget.

Sirenerna finns förresten kvar. De har bara bytt frekvens. Odysseus lät binda sig vid masten för att kunna höra deras sång utan att styra mot klipporna — han visste att viljestyrka inte räcker mot en tillräckligt vacker signal, så han byggde en struktur som var starkare än impulsen.

Det är, om du frågar mig, den mest moderna scenen i hela verket.

Vi har alla en lysande liten siren i fickan, som förför, förvirrar och förstör vår uppmärksamhet, vårt fokus och vår riktning hem.

Var är du på din resa?

Den här texten kommer varken sluta med ett svar, en trumvirvel eller en slutsats, för Odysséen gör inte det heller — den slutar med en man som äntligen sitter vid sitt eget bord och nästan inte vågar tro det.

Men jag vill lämna dig med frågan jag själv fick sitta med på getfarmen, medan regnet trummade vidare och gethuvudena vilade på sitt temporära altare i ladan:

Och den praktiska följdfrågan, den som mansgrupperna lärt mig att alltid ställa:

Vilka är din besättning? Dina allierade? Odysseus klarade det inte ensam, och han var ändå påhittad av världens bästa författare. Vi andra behöver riktiga människor i båten.