Det sägs att man blir bra på det man har gjort i 10.000 timmar: Jag har pratat, skrivit och hela mitt liv - för att på något sätt förstå livet. Jag är övertygad om att jag har lärt mig massor men att säga att jag har blivit bra på att leva vore att slå världsrekord i både överdrift och arrogans. Ibland är det som att orden till och med står i vägen för att leva - att längtan efter förståelse kan bli en besatthet av att FATTA och språket blir en kontrollmekanism att gömma

De välbekanta stickningarna i fingertopparna. Huden som vill söka uppehållstillstånd i en annan kropp. Bröstkorgen känns ännu mindre inuti den trånga jackan. Som att andas genom ett sugrör under ett marathonlopp. Efter en timme kommer den vänliga servitrisen förbi och frågar om det var något fel på smörgåsen, eftersom jag inte har rört den. Jag försöker le mot henne och säger att jag fastnade i ljudboken. Jag har ingen ljudbok i öronen. Bara ett svagt ringande pip.

Hemmet är fullt av hyllmeter av konst, väggarna är tatuerade med färgexplosioner, märkliga budskap, finurliga och ibland mörka filurer. Alla mina vänner undrar var allt kommer ifrån. Jag också.