Vilken färg har panikångest?
- navid42
- 7 dec.
- 3 min läsning
Uppdaterat: 12 dec.
En människas inre tankar har fler än bara en avsändare. Känslor tar inte kölapp. Och ångest fyller sällan i ett frågeformulär för att ange en anledning till besöket.
Så fort jag slår upp ögonen sitter den i ett hörn i sovrummet. Den följer med mig in i badrummet, till en början några steg efter mig. Dinglar med fötterna från badkarskanten medan jag duschar. Trummar på toalettlocket medan jag borstar tänderna.
Suckar bakom min rygg medan jag försöker välja kläder. Nynnar på Amy Winehouse när jag packar min väska. Det är som att jag har glömt bort vad jag brukar ha i den.
Den sitter några säten bort och sparkar på sätet framför under tågresan in till Malmö. Jackan känns ett par storlekar för liten. Jag borde tagit den andra.
Går strax bakom mig från Centralstationen och in på det lilla caféet.
Jag går fram till kassan och beställer en kaffe och en smörgås. Ångesten står bredvid mig och bara stirrar rakt fram. Jag känner de små vibrationerna i bröstkorgen, som en liten fågelunge som irrat sig in i brevlåda och desperat försöker ta sig ut.
Letar fram ett bord längre in och ställer ner min väska. Tar fram mina hörlurar för att fortsätta lyssna på Mel Robbins "Let them". Plockar fram ritblock och pennor.
Servitrisen sicksackar fram till mitt bord och ställer ner min beställning med ett varmt leende. Jag tackar, nickar och sträcker mig efter kaffekoppen.
Det är då den utan förvarning kliver rakt fram mot mig, slår bort handen och sätter sig i mitt knä med ansiktet mot mig. Hela caféet försvinner. Jag har hörlurarna i öronen men har inte hunnit sätta på ljudboken som jag hade tänkt. Ritblocket ligger på bordet.
Den trycker ihop mina axlar, lutar ansiktet fram så att den nästan täcker min näsa och min mun. Den skakiga sorgen rakt ner i mina ögon.
Caféet är fullt av människor och samtal. Utanför bubblar staden av liv och förväntningar.
Jag sitter helt stilla utan att nå mitt kaffe eller min smörgås. Ritblocket ligger öppet med ett vitt tomt blad som stirrar rakt upp mot fläktarna i taket.
De välbekanta stickningarna i fingertopparna. Huden som vill söka uppehållstillstånd i en annan kropp. Bröstkorgen känns ännu mindre inuti den trånga jackan, som jag inte hunnit ta av mig. Som att försöka andas genom ett sugrör under ett marathonlopp.
Efter en timme kommer den vänliga servitrisen förbi och frågar om det var något fel på smörgåsen, eftersom jag inte har rört den. Jag försöker le mot henne och säger att jag fastnade i ljudboken. Jag har ingen ljudbok i öronen. Bara ett svagt ringande pip.
Efter att hon vänt sig om och gått tillbaka till sina kollegor bakom kassan så är det som att något börjar vakna till liv i mina armar. Högerhanden sträcker sig mot ritblocket, utan att släppa blicken som är fastlåst i det sorgsna som stirrar mot mig.
Det är då, som jag för första gången i mitt liv, börjar skriva ner hur den låter. Sätta ord på ångesten medan den pågår. Utan att släppa kontakten med den. Utan att göra något åt den. Utan att försöka lösa den, fixa den, bedöva den. Bara låta den komma till tals.
När orden fyllt pappret, lägger jag undan den svarta pennan. Plockar fram en handfull färger. Sätter på ljudboken jag hade tänkt lyssna på en timme tidigare och hör Mel Robbins råa, levande och intensiva stämma. Fyller pappret med färg. Tatuerar det mörka med klickar av rött, rosa, lila, blått, gult.
När hela pappret är fyllt, lägger jag blocket och pennorna på bordet.
Andetagen är längre. Stickningarna nästan helt borta, så när som på ett eko av en mjuk trötthet i kroppen. Sorgen är lite mer lågmäld, mer som en Mumindoftande melankoli.
Ingen tyngd i famnen. Bara jag och de ovetande människorna på caféet.
Jag sträcker mig efter min kopp med kallt kaffe. Dricker en klunk. Tar ett bett av min smörgås. Drar in ett ännu djupare andetag genom näsan. Tuggar med ett stort och nyfunnet leende i ansiktet.
Det känns varken som en vinst eller en förlust.
Bara nytt. Som en dikt jag inte visste att jag skulle skriva.
Kommentarer