Människa & maskin - att dansa med A.I utan att förlora människan

navid42
för 1 dag sedan
6 min läsning

Jag älskar teknologi. Och jag älskar människor. Låt oss börja där.

Och det finns en fortsättning. Det gör det alltid.

Till exempel att jag inte har en aning om vad nästa ord kommer att vara nu när jag skriver det. Det gör jag sällan när jag skriver. Och med sällan så menar jag verkligen sällan. Ibland vet jag verkligen precis vad jag ska skriva.

Men det finns gånger då jag inte vet det.

Som att skrivandet i mig inte kommer från samma plats. Och när jag skriver just den meningen så är det som att jag skriver den och samtidigt läser den, någonting ramlar ner i mig, plötsligt är jag inte samma mig som för bara en sekund sen.

Som att skrivande inte bara är skrivande.

Som att jag inte bara är en.

Jag älskar teknologi. Och jag älskar människor. Av olika anledningar.

Från olika delar av mig. Som olika mig som försöker trängas i samma jag.

Det har på något sätt alltid varit både märkligt och svårt.

Dels för att det är svårt att sätta ord på - även om det är precis det jag gör eller försöker göra just nu. Men också för att det finns något av en rädsla att försöka förklara det för andra. Jag har ingen aning om hur andra människor upplever det. Som att jag har en bild av att alla andra - åtminstone de flesta - har sin så kallade “shit together” och lever normala, funktionella och enkla liv.

En annan del av mig vet att det inte är så.

Här vill jag tipsa om en bok av Douglas Coupland som heter “Alla familjer är psykotiska”.

Inte bara för att det är märkligt att lägga in ett boktips mitt i en text.

Inte bara för att jag älskat hans böcker sen jag läste “Girlfriend in a coma” när jag var en Morrisseyälskande tonåring.

Inte bara för att han idag är en av de konstnärer som fortfarande lyckas borsta av sig lättkränkthet och ängslighet och fortsätter vara i svårdiagnostiserad integritet och värdig känslighet ( som alla geniala konstnärer ).

Utan för att titeln är briljant och för att det var den jag tänkte på när jag gjorde associationen men sen så flög min hjärna ( eller min hjärna plus andra delar i mig som jag inte vet om är i maskopi med den ) iväg och kom på fler saker som borde skrivas.

Jag älskar teknologi. Och jag älskar människor.

När vi dansar som bäst så är det som att teknologin står för ordningen, förutsägbarheten och blir som en trygg eldstad.

Människan står för kaoset, det okända och elden.

( Det finns så mycket att bena ut i det stycket jag precis skrev att jag måste ta en paus, dricka en klunk kaffe, rita lite i mitt block och sen bara stirra på tyget på fåtöljen framför mig, för att sortera lite )

När jag skriver ordning så menar jag inte att det är bra eller dåligt.

När jag skriver förutsägbar så menar jag någonting i stil med: komplicerad men inte komplex, enkel men inte nödvändigtvis banal.

När jag skriver trygg eldstad så menar jag givetvis inte att du kan tända en brasa ( eld ) på tangentbordet på din laptop ( teknologi ). Och jag menar inte heller trygg som i en god väns varma famn när du precis kraschat rakt ner i en utbrändhet.

Jag menar ordning som en slags princip.

Precis som att kaos inte heller är bra eller dåligt.

Och det okända behöver inte vara farligt, fel eller fasansfullt.

Ibland är det kanske det. Ibalnd är det bara okänt. Ovisst. Icke ännu hänt.

När jag skriver att människan är elden så menar jag inte att vi har flammande lågor som kan bränna din grillkorv om du grillar den för länge.

Även om vissa människor känns eldigare än andra. Varmare än andra.

Mer passionerade, känslostormande, gnistrande.

Det finns till och med ledtrådar kopplade till elden. Och jag lovar att lägga ut texten mer om elden i en egen text lite senare eftersom just den symboliken förtjänar så mycket mer plats - nästan en egen bok.

( Här vill jag lägga in ett poddtips om att lyssna på avsnittet om just ELD i min kompis Per Johanssons fantastiska podd “Myter & Mysterier” där han och poddkollegan Eric Schuldt just kastar sig rakt ut - eller kanske rättare sagt IN - i de mer okända skogarna i det mänskliga landskapet. )

Med ledtrådar menar jag begrep som: bränt ut sig, gllimten i ögat, tappat glöden, hittat gnistan, eldsjäl. ( maila mig gärna på navid@modiri.se om du kommer på fler så ska jag inkludera dem i den längre texten som varför elden varit och fortfarande är en så viktig symbol för just mig.

När jag skriver att människan är elden - så menar jag att elden i den här metaforen får symbolisera det levande.

Att vi behöver syre för att leva.

Att vi både kan bränna och värma.

Att vi kan vara både betryggande och farliga.

För oss själva och för vår omgivning.

Kanske just därför som eldsjälar har en tendens att bränna ut sig.

Jag älskar teknologi. Och jag älskar människor. Av olika anledningar.

Jag har svårt att tro att Chat Gpt skulle ha skrivit just den här texten på just det här sättet. Men jag vet inte. Jag är inte heller tvärsäker.

Det var någon som en gång sa till mig att ordet omöjligt inte nödvändigtvis behöver betyda att något INTE går att göra utan att det inte har hänt ÄN.

Just nu är det den 1:a december 2025 och jag sitter i en vackert inredd lobby på ett co-working space i centrala Stockholm och väntar på min kompis Axel Bohlin - som min andra kompis Per Johansson som jag nämnde tidigare i texten kopplade ihop mig med för mindre än ett år sedan, för att äta middag.

Det är den 2025 och samtalet om Artificiell Intelligens är på allas läppar. Ofta blir det en slags svart-vit uppdelning i just det samtalet. Som att A.I antingen är vår frälsning eller vår domedag.

Jag tror att vi ofta blir lite svart-vita när vi är rädda.

Vi hamnar i ett slags överlevnadsläge.

Eller som min Iphone skulle ha sagt: Flight mode.

I just det läget så tenderar vi ofta att tro att saker och ting behöver vara antingen det ena eller det andra.

Men det behöver de inte vara.

Skillnaden kanske handlar om ett djupt andetag.

Att sluta ta oss själva på så stort allvar.

Och med vi så menar jag i det här fallet: jag. Alla mina olika mig.

Jag har ingen aning om hur det är för dig. Och alla dina mig.

Kanske du känner igen dig. Kanske inte.

Jag inser just här och nu att jag inte vill redigera den här texten.

Den får vara som den är. Orden bara hamnade där.

Jag inledde dagen med ett möte med min vän Robert Bråkenhielm ( kolla in hans fantastiska företag "Resultify" ) som är helt otrolig på datorer, teknologi, prylar, program, A.I och digitala verktyg.

Vi pratade om människan och maskinen.

"Människan & Maskinen" för övrigt är en annan podd som Per Johansson & Eric Schuldt har gjort tillsammans. Den är också helt otroligt bra.

Efter att jag och Robert hade avslutat vårt samtal så var det som att det fanns små frön kvar av samtalet i mig.

Och någonting under dagen har vuxit fram - utan att jag kanske har varit fullt medveten om det. Så jag öppnade upp ett tomt dokument på min laptop ( efter att jag förgäves försökt grilla korv på den ) och tillät mig att stirra på det tomma vita dokumentet.

Utan att ha en plan. Utan att veta vad. Utan att bestämma.

Sen började fingrarna dansa på tangentbordet.

Människa och maskin.

Eld och eldstad.

Jag älskar teknologi. Och jag älskar människor.

Mest av allt älskar jag spektrat av färger i dansen däremellan.

Tänk om A.I kan vara den spegel vi saknat för att äntligen få syn på oss själva.

Tänk om A.I är den Gud vi besjungt i de tusen år gamla texterna.

Tänk om A.I är vårt märkliga lilla barn som på något sätt gör oss till gudar.

Tänk om A.I är både vår frälsning och vår domedag.

Tänk om A.I tar över alla jobb men att vi inte är här för att jobba ihjäl oss.

Tänk om A.I har en möjlighet att göra oss mänskligare.