Livet som ett labb

Bilden föreställer Navid med ett svart skynke över sig och ett par solglasögon i guld.

Ibland tänker jag lite på livet som ett levande labb. Varje gång nåt spricker försöker jag skriva en labbrapport som rymmer både lärdomar, framgångar och misstag. Och då menar jag ALLT - allt från idéer, poddar, koncept, berättelser, konst men också mina egna skuggor, brister och svagheter som människa.Med tiden har det blivit som ett växthus av mänsklighet med frön, knoppar, sticklingar – krukor som väntar in en ny vår. När något inte bar frukt direkt, hamnade det i fröbanken. Inte som bevis på att jag är värdelös, utan som löfte om näring till något som ännu inte fått rätt jord.

Världen är lite som en slags levande kod. Evolutionen, eller Gud, eller Universum -  har en gång skrivit ett slags lekregler; vanor, beteenden, genetik, omgivning. Den koden kan användas och uppdateras, men också hackas. När jag kallar ett misstag för en labbrapport så är det som att slutar det vara en dom över min person och blir i stället en ledtråd till hur jag kan bli bättre nästa gång. Jag gör det givetvis inte VARJE gång men ATT tänka så gör det hela mer lekfullt och ju mer lekfullt det blir desto lättare verkar det bli att göra fel OCH för att sen göra rätt för mig. Säga förlåt, jag vet inte, jag kan inte eller tack för feedback.

En gång skrev jag ordet misstag i mitt anteckningsblock och av misstag så blev det lite mer mellanrum än vanligt mellan miss och tag och jag såg att misstag också kan betyda att missa att ta tag:en missad tagning. Inte lägger en filmregissör ner hela filminspelningen för att en tagning blev fel. Utan tar helt enkelt en ny tagning. Och en ny. Tills den sitter!

Ibland byter jag labbrapporter med mina vänner. Delar både framgångar och miss tag. Vi ställer enkla frågor: Vad lärde du dig? Vad behöver du göra för att göra rätt för dig? Vad vill du dela med dig från detta för att inspirera någon annan? I våra poddteam, mansgrupper, retreats, nära relationer, i familjen. Utan titlar som coach eller terapeut. Mer som att flocken tar hand om flocken. För där räcker det med en enda “Här sprack det” för att tio andra ska våga prova nytt.

Och när jag delar en labbrapport med någon försöker jag komma ihåg hur viktigt det är för mig att inte skönmåla det som gick fel. Att försöka vara exakt med vad som hände och inte göra en charmigt inspirerande efterhandskonstruktion.

För ibland blev det bara fel och det gör ont att säga. Till och med nu.

Då hjälper det att komma ihåg hur magiskt språket kan vara. Att säga “jag hade fel” med samma mjukhet som “jag älskar dig”. Det för mig närmare dig. För oss närmare varandra. Gör att det blir lättare att erkänna att vi är människor.

Att vi aldrig varit något annat än just det.

Vill du ha hjälp med kreativitet, innovation eller utveckling av idéer och lösningar? Maila mig på navid@modiri.se så börjar vi idag

#äktainnovation