Konfliktträning för konflikträdda

Konfliktträning för konflikträdda

Hej, jag heter Navid och jag är konflikträdd.

Eller det är kanske mer sant att jag bär på rädslor inför konflikter. Jag ÄR inte konflikträdd.

Jag är Navid. Vad det nu än betyder. Det kanske får plats med flera olika Navid i mig.

Så för att uttrycka mig noga och nyanserat: Jag bär på rädslor inför konflikter. Oftast inför konflikter som inte ens har hänt. Eller som de flesta gånger inte ens finns. 

Jag ska försöka förklara vad jag menar. Så noga och nyanserat jag kan.

Något av det värsta jag vet är när någon jag bryr mig om skriver ett sms där det kan stå någonting i stil med: “Vi behöver verkligen prata ikväll” Och sen står det inget mer.

Det räcker gott och väl. Efter det är hela min dag förstörd. Man får inte göra så.

När jag väl träffar personen så är det inte ens säkert att det handlar om en konflikt, något fel jag har gjort eller ens ett litet fjuttigt skav mellan oss. Det handlar i många fall om något som personen själv bär på: oro, rädsla, nervositet eller något liknande - och att den vill få lite stöd av mig eller prata om det.

Själv har jag tills dess att vi faktiskt ses på kvällen, hunnit gått omkring en hel dag och på olika sätt förberett mig för olika konfliktscenartion, hur jag ska bemöta dem, vad som kan ha föranlett dem och hur jag kan hantera eventuella efterföljande konsekvenser.

Efter att ha oroat mig ungefär halva dagen -  i ett helt och hållet påhittat scenario i min egen skalles trånga och ogenerösa aukustik - där jag givetvis spelar samtliga roller i dramat själv - så är det något annat i mig som vaknar till.

Jag börjar bli arg. Och det går rätt snabbt att gå från arg till att bli jävligt förbannad.

Vad har den personen för rätt att vara arg/besviken/ledsen på mig.

Jag har väl för fan gjort mitt bästa varenda gång vi har träffats.

Vad i helvete har personen själv någonsin gjort av värde?

Det är alltid jag som ( fortsätt med egen bisats )

Den har väl aldrig ( addera valfritt drama )

Allt är bara så jävla orättvist. ( lägg till slutskylt och eftertexter )

Låt oss kalla det inre språket som vaknar till liv vid dessa tillfällen för “dramatiska”.

En av mina inre versioner av Navid har doktorerat i dramatiska språk. Och när han väl sätter igång - för det är alltid en “han” - så är det väldigt svårt att få tyst på honom. Om jag ens fångar mig själv med att det är just han som skriker och gormar inuti mig - ofta är det mycket mer subtilt och omedvetet än så. Mer som en jobbig känsla som saknar språk.

Ofta hinner det passera många dramatiska och stressade timmar innan jag fångar upp det faktum att det är ens är en fantasi som pågår, spinner och växer inuti mig. 

Faktum är ju att jag ännu inte vet vad personen vill prata om. Jag har ju ingen aning.

Fram tills för bara ett litet tag sedan hade jag löst det här problemet genom att se till att alla mina nära och kära var noga införstådda med att de var strikt förbjudna att skicka den typen av sms till mig.

Jag bad dem att antingen berätta direkt vad det var de ville prata om. Eller ännu hellre ringa upp mig så att jag fick höra deras röst, istället för att läsa textmeddelandet. Att få höra det mänskliga, levande och varma i någons röst hjälpte oftast mot de falska inre projiceringarna. Och där och då trodde jag att jag verkligen hade löst problemet.

Nu i efterhand står det klart för mig att även om det kändes som en rimlig lösning där och då, så var det en gaffalösning - som att sätta ett Bamseplåster på en brännskada.

Överkänsligheten fanns inuti mig. Och fortsatte finnas även efter gaffalösningen.

Såret och oron fanns inuti mig. Och fortsatte finnas även efter Bamseplåstret.

De falska fantasierna, den gormande dramatikern, det svulstiga dramat, samtliga karaktärer, regissören, manusförfattaren, rekvisitören - var alla anställda i den inre teater som hyrde sina lokaler inuti mig.

Det är uppenbart att det här inte har med logik att göra.

Jag har i över tjugo år arbetat med samtal, poddar och workshops som just rör sig kring känsliga, komplexa och konfliktfyllda ämnen som: ångest, trauma, psykisk ohälsa, migration, flykt, drev, rättssäkerhet, jämställdhet, rasism, integration, självmord, assisterat självmord, narkotikapolitik, feminism, incels, ensamhet, mobbning, våld, korruption, depression, demokrati, yttrandefrihet, psykedelika, alkemi, meditation, mindfulness, socialpsykologi, antropologi, konst, filosofi.

Det mest logiska hade varit att ta ett enkelt jobb, leva ett mer förutsägbart liv och inte fortsätta dyka rakt ner i dessa mångbottnade bottenlösa sjöar som gömmer sig djupt in i människans märkliga, mystiska och mörka inre skogar.

Samtidigt så inser jag att det mest ologiska kan vara att applicera logik på det mänskliga.

Att det sällan går att förstå vad en människa är genom de svart-vita glasögonen, tvärsäkra sanningarna och förenklade svaren.

Kanske har jag på ett undermedvetet plan gett mig själv just det liv jag behöver för att träna i de tuffaste rummen, för att på djupet förstå skav, friktion, mörker, konflikt och de många svårigheter som jag själv och de flesta människor bär med sig dagligen.

Som för att visa mig själv att det som känns farligt, läskigt och hemskt - i verkligheten går att klara av och inte innebär slutet på allt.

Kanske det är just det som gör att jag kan möta de människor jag träffar i mina samtal, workshops, poddar, föreläsningar och coaching med nyfikenhet, öppenhet och medkänsla. 

För att jag också bär på oro, ångest, osäkerhet och nervositet.

Men att det samtidigt finns en del av mig som fortsätter.

En annan inre Navid som är trygg, modig, lugn och stadig.

Och att vara Navid - inte bara är en sak. Inte bara ett tillstånd. Inte bara ett jag.

---

Vill du boka en föreläsning, workshop eller coaching för att träna på konflikttransformation?

Maila mig på navid@modiri.se