När män drar sig undan – isolering, skam, psykisk ohälsa och vägen tillbaka

När män drar sig undan – isolering, skam och vägen tillbaka

Svårt att se mäns psykiska ohälsa i vardagen

Det finns en särskild sorts tystnad som inte låter som tystnad.

Den låter som bestick mot porslin.

Som ett “mm” i rätt tonläge.

Som någon som svarar på frågor men inte ställer några tillbaka.

Den sitter mittemot dig vid bordet.

Den ligger bredvid dig i sängen.

Den hämtar barnen, svarar på mail, fixar saker.

Men den är inte där. Och det är det som är det mest förvirrande.

Att någon kan vara så fysiskt närvarande och samtidigt så fullständigt frånvarande.

Mäns psykiska ohälsa är inte alltid lätt att se i vardagen.

Den långsamma försvinnandets konst

Män lämnar sällan i ett stort dramatiskt crescendo.

Det här är ingen Hollywood-scen där någon slänger igen dörren och skriker något som känns viktigt i efterhand. Det här är mer som erosion. Lite i taget. Nästan omärkligt.

Som en strand som försvinner en millimeter per dag tills någon plötsligt står där och undrar var fan havet tog vägen.

Ett samtal mindre. En känsla mindre. En liten justering i riktning bort från det som skaver.

Inte för att han inte bryr sig.

Utan för att han bryr sig så mycket att han inte vet vad han ska göra av det.

Ensam är stark (sa ingen som mådde bra)

Det finns idéer som går i arv mellan män som gamla verktyg i en rostig verktygslåda.

“Bit ihop.” “Lös det själv.” “Visa inte svaghet.” “Var en man.”

Och kanske den farligaste av dem alla: “Jag klarar mig själv.”

Det är inte ens en vacker lögn.

Det är en förljugen lögn som ljuger både i innehåll och packetering - isolering i kostym.

För människan – även den mest självständiga, starka, rationella mannen – är ett flockdjur.

Vi reglerar oss i varandra. Vi speglar oss i varandra. Vi hittar oss själva i mötet.

När det försvinner börjar något annat växa. Och det är inte frihet. Det är ensamhet.

Skammen som inte fick något språk

Om du skalar bort alla lager – prestation, status, kontroll, humor, intellekt – så finns det ofta något ganska naket kvar. Det är som det mänskligt mänskliga i en människa: En känsla av att inte räcka. En oro över att bli genomskådad. En rädsla för att inte bli vald. En skräck för att bli just ensam.

Vilket ironiskt nog är just precis vad som blir utfallet i isoleringen: ensamhet.

Men här kommer det kluriga: den ensamheten har han åtminstone en illusion om att han valt.

Den ensamheten har han åtminstone en berättelse kvar om att han kan kontrollera.

Den ensamheten bidrar i alla fall till någon slags handtag att hålla fast vid i existensens kaos.

Även om handtaget är gjort av rosamålad frigolit, inte sitter fast i något och dessutom är baserat på atomer som är i ständig rörelse, vibration och uppträder på för våra savannaphjärnor på ytterst besynnerliga sätt.

Så rädslan för att bli synad i att han är osäker ( vilket han är ) gör så att han isolerar sig för att han är rädd för att bli ensam ( vilken han blir ) och det gör att han känner sig ännu mer osäker ( vilket är sunt ) men berättar inte det för någon runt sig ( vilket är dumt ). Och så fortsätter spiralen.

Tills nån slutar köpa hans bullshit och ger honom en kram.

Tills han tröttnar på sin egen bullshit och bryter isoleringen.

Tills hans kropp kraschar och han måste förändra sitt liv.

Tills han inte orkar mer och väljer att avsluta sitt liv.

Isoleringens logik i mäns psykiska ohälsa

Det luriga med att dra sig undan är att det ofta känns helt logiskt i stunden. Huvudet säger:

“Jag vill inte belasta någon.” “Jag behöver bara få ordning på mig själv först.” “Det är enklare så här.”

Och funkar för en liten stund. Det blir lite lugnare. Det blir lite lättare att tänka. Det blir lite lättare att kontrollera saker som händer under en dag.

Du märker det inte direkt. Men något i dig börjar krympa. Dagarna börjar flyta in i varandra, rutiner och strukturer försvinner. Lusten att kliva upp ur sängen, bädda den, klä på sig.

Tystnaden börjar tugga på syret. Lugnet börjar tugga på dig.

För dig som älskar någon som försvinner

Det är svårt att se på när en man i din närhet börjar försvinna på det här sättet.

Kärlek och omsorg vill röra sig mot. Vill förstå, vill hjälpa, vill stötta.

Så du frågar. Du känner in. Du föreslår. Du tipsar. Du lyssnar. Du försöker nå fram.

Och ibland möts du av en vägg som inte ser ut som en vägg. Den nickar. Den svarar på dina frågor. Den säger "det är lugnt".

Men det är inte lugnt. Och här finns en fin och nästan osynlig gräns: Att finnas där och vara där.

Utan att bära. Utan att knuffa. Utan att själv gå sönder. Utan finnas där och vara med honom.

För dig som har en tendens att isolera dig

Du har läst ända hit och jag kan tänka mig att det både känns känslor och tänks tankar i dig.

Tack för att du fortsätter läsa. Det är ett gott tecken.

Det finns nämligen en punkt där något skiftar för att det måste skifta.

Det är inte alltid stort eller dramatiskt - även om det för vissa blir i samband med en begravning, skilsmässa, livskris, depression, förlossning, separation, avsked eller annan större förändring som det liksom öppnas en lucka där det är möjligt att själva också förändras.

Men ibland kan det för vissa också komma som en viskning: Det här funkar inte längre.

Där börjar vägen tillbaka. Och det är långt ifrån klart. Det är nästan som att det är nu det börjar.

Att komma tillbaka från isolering

Det här är inte ett problem att lösa. Det är en relation att återuppta. Först med dig själv. Sen med andra. Och om du har tur så kommer ingenting att vara sig likt.

Ingenting kommer att funka som det gjorde innan.

Drivkrafter, dygnscykler, sömnschema, aptit, hur du startar en relation, hur du tar kontakt med människor, relationen till arbete, tid, pengar. Allt kommer att vara annorlunda.

Om du har tur.

Så får du börja lära känna dig själv på nytt.

Så att du kan lära känna världen på nytt.

Tre sätt att börja

1. Säg något sant högt - Inte perfekt. Bara sant. “Jag mår inte så bra just nu.”

2. Bryt isolationen fysiskt - Skicka ett sms. Ta en promenad. Sitt bredvid någon.

3. Bygg en eldstad för din eld - Rutiner. Samtal. Struktur. Inte för att kontrollera dig – utan för att hålla dig i ett ramverk. Ramverk skapar ordning. Små ordningar blir till slut stor stabilitet. Som skapar lugn utan att behöva stänga av världen runt dig.

Och kanske det viktigaste

Du är inte ensam. Du är bara isolerad. Och det går att bryta.

Tre saker du kan göra idag:

Om du känner igen dig i det här – gör inte detta till ännu en text du “fattar”. Gör något.

1. Hör av dig till en man du litar på idag - En mening räcker.

2. Boka in ett samtal - Med en vän, en terapeut eller en mansgrupp.

3. Testa en enkel struktur i 7 dagar - Samma tid. Samma kontakt.Se vad som händer.

Vanliga frågor om mäns psykiska ohälsa

Varför drar sig män undan i relationer? - För att de saknar språk och verktyg för att hantera skam, rädsla och känslor. De blir överväldigade och tror det är lättare att isolera sig.

Hur vet man om en man har dragit sig undan? - Han är fysiskt närvarande men känslomässigt frånvarande. Börjar försvinna från sina relationer, rutiner och åtaganden.

Hur kan man hjälpa utan att bli medberoende? - Genom att finnas där – utan att bära, fixa eller försvinna in i honom. Vara kvar med honom i mänsklig kontakt.